I lördags var Russin och jag på tur igen. Det är så mysigt och Russin tycker det är jätte kul. Det är bara lite läskigt när det blir för brant och lite halt då tar hon det väldigt försiktigt eller försöker att hitta en väg som kanske inte är så brant.

Russins syster Mingla med Matte Malin gratulerar vi speciellt med en stor kram och nospussar. De har varit så otroligt duktiga hela året och nu på årets två sista dagar godkänd Anlagspår och en 1 Ökl. GRATTIS!

Så har det nya året börjat. Som vanligt lägger man ju upp lite planer på vad som ska hända och sätter upp mål. Förra året blev det lite blandade känslor och resultat. Det var en hel del som kändes lite fel, dels kände jag mig som hundförare inte riktigt bra dvs att jag kanske inte riktigt passade till Russin, dels har Russin varit väldigt svårmotiverad. På internatet i Flathult fick jag ju bekräftat att Russins arbetslust inte är så stor. Tråkigt att höra, men samtidigt kändes det skönt att höra att hon är sån och att inte jag har gjort henne så. Nu i höst tycker jag att allt har varit mycket bättre. Det är mycket mer fart i henne och själv tycker jag att vi har utvecklats tillsammans och jag tror nog att vi  kan få ihop ett och annat bra resultat. Här hos oss är det ju mest Workingtest som gäller, men i höst vill jag få ihop ett resultat på ett jaktprov och jag tror nog att det är rimligt. Bringleistungsprüfung heter det här.  Det är årets stora mål och om det dessutom skulle trilla ner ett Cert på en utställning skulle jag naturligtvis blir väldigt glad. Flera starter på olika Workingtests är planerade och start på obedience kommer i juni. Ja, det blir spännande att se hur det blir. Jag hoppas bara att Russin får vara frisk och fortsätter att vara pigg och glad.

Julen tillbringade vi hos svärföräldrarna. I början av december fick Matrei in Osttirol otroligt mycket med snö ung. 1,5 m. Tyvärr märker man inte så mycket mer av den stora snömängden för några dagar efter det blåste mycket bort och därefter kom regnet som gjorde resten. Visst är det vitt, men inga mängder med höga snövallar osv som man hade önskat. Vi kunde iaf njuta av den snön som fanns och vädret var fint med sol kanske lite väl kallt om man ska vara petig. Det blev några turer med turskidorna iallafall så vi har inte suttit helt stilla. På morgonpromenaderna med Russin har jag alltid haft med mig några dummys och tränat lite.  Mest har vi koncentrerat oss på stopp signalen som jag tycker sitter rätt så bra nu. Igår  och idag jobbade jag och det var egentligen rätt så skönt. Man kan jobba i lugn och ro och telefonen stör nästan aldrig.

och det ser ut som om det skulle bli en vit jul vilket alltid är fint. Det har visserligen ösregnat hela lördagen och söndagen, men snön ligger fortfarande kvar även om det har minskat kraftigt. Idag sa vi ialla fall att vi måste ut och röra på oss ordentligt, så Arthur packade in en kälke och jag mina skidor och så stack vi iväg. Naturligtvis trodde vi att det skulle snöa om vi kom upp lite, men det visade sig att det regnade även uppe på 1600 möh. Inte roligt alls och vi blev rätt så blöta även om vi hade bra kläder på oss. Vi gick alltså uppför, Arthur med kälken och jag med mina skidor ung. 1 1/2 timme och sedan åkte vi ner igen. Arthur hade det lite kämpigt med sin kälke för den sjönk ner i den blöta snön. Jag hade det bättre med mina skidor. Russin tyckte naturligt vis att det var toppen. Det var även en liten test hur Russin beter sig när jag åker skidor. Jag var lite rädd för att hon skulle springa och försöka ta tag i byxbenen, men hon sprang så fint bredvid hela tiden. Nu åkte jag förståss mest bara rakt fram hela tiden så vi får väl se hur det går när jag gör svängar, men det är väl en träningssak det också. Jag har nämligen köpt ett par turskidor, så nu ska vi gå på tur ibland tillsammans vi tre, Arthur, Russin och jag.
Annars har det inte hänt så mycket. Jag tränar lite själv och märker att det går vidare och det är så kul. Russin är så pigg, glad och vill göra allt riktigt. Hon är helt underbarbar min söta lilla Russin!!

blev tyvärr ingen höjdare.  Det var international utställning både på lördagen och söndagen. Nöjd är jag väl inte, men vem är det när det blir en tvåa. Vi blev visserligen även placerade som tvåa i Russins klass båda dagarna så det är väl kanske okey då. Jag var medveten om att det nog inte kommer att bli en topp-placering för Russin har fortfarande inte fått tillbaka sin päls. På lördagen dömde Bjarne Sörensen och det var trettio flattar anmälda (om man tänkar på Sverige är det ju ingenting) av dessa flattar var det bara en hanhund som fick excellent dvs en etta alla andra fick sehr gut dvs en tvåa. Detta tycker jag är lite konstigt för delas det ut så många tvåor måste det väl även delas ut någon med ”gut” dvs en trea också. Det är lika konstigt som om alla hundarna får excellent,( men då är det naturligtvis ingen som klagar)Nåja domaren var väldigt besviken över standarden i Österrike berättade de som pratade lite med honom efteråt och menade att nästan ingen av hundarna hade svansen riktigt ansatt och alla hade päls som inte var i showcondition. Hade vi ställt ut i de skandinaviska länderna hade vi fått treor allihopa och de som har svenskuppfödda hundar har väl inte fått de bästa för de behåller kanske uppfödaren i skandinavien.  Även jag pratade lite med honom för jag ville veta vad det var som han mätte på Russins huvud, han förklarade allt, tog sig tid och verkade trevlig. Som sagt hade jag nog inte riktigt räknat med en etta och är egentligen inte heller så besviken som flera andra var. Alla väntade nu att de på söndagen blir det kanske fler ettor. Dömde gjorde Brenda Banbury. Här blev det, tror jag fyra ettor som delades ut. Ingen etta i tikarnas öppenklassen. Hanhunden som på lördagen vunnit allt fick en tvåa på söndagen. Russins kritik kan ni läsa här: http://chokladrussin.at/russin/kritik.htm Nu hoppas jag att pälsen växer ut lite till i mitten av januari och att vi kanske kan få en etta då.

Fredagarna slutar jag redan klockan tolv. Det är så härligt för då kan man utnyttja dagen lite mer. Egentligen hade jag och Doris bestämt att vi skulle träna tillsammans, men Doris var tyvärr tvungen att jobba över lite, så det blev ingen träning tillsammans. Regnade gjorde det ordentligt. Men eftersom jag ändå hade med mej allt åkte Russin och jag själva till skogen och tränade. Hon var så duktig. Sprang fram och tillbaka som en liten vessla och hämtade den ena dummyn efter den andra. Härligt! Igår var det meningen att jag skulle ha lite lydnadsträning, men snön vräkte ner, det var väldigt halt på vägarna och det blåste ordentligt så jag ringde faktiskt och sa att jag inte kommer. Jag brukar inte vara den som bryr mej om dåligt väder, men är väglaget så dåligt, då struntar jag faktiskt idet. Jag gick en långpromenad i snöovädret istället och det var jättemysigt. Russin njöt naturligtvis. Så i morse ringde Doris och frågade om jag inte hade lust att träna med henne. Naturligtvis ville jag det! Solen lyste och snön gnistrade. I Innsbruck hade det inte snöat så nycket som här i Wattens 15km ifån Innsbruck. Russin arbetade exemplariskt och jag var riktigt stolt över henne. Tyvärr var Siena inte alls i form och det var jätte tråkigt. Jag tycker så synd om Doris när Siena uppför sig som hon gjorde idag. Hon har det verkligen inte lätt. På eftermiddagen gick jag och Arthur en runda i snön och njöt av det fina vädret.

Dagarna försvinner bara. Det är mörkt när man går till jobbet och mörkt när man kommer hem. Träningen blir det inte så mycket av under veckorna. Lite hemma i hallen och lite nere i garaget, men det känns lite tråkigt. I fredagseftermiddag hade vi lite grupp träning igen, men den var inte heller så rolig. Det blev lite övningar som jag lika gärna skulle kunna göra själv på åkrarna här utanför och hade egentligen inte behövt köra 45km enkel sträcka. Nåja, det är sånt som man inte vet innan. I lördags åkte jag och Russin till skogen och där hittade jag ett fint område och där tränade vi lite, men just nu känns det inte så roligt det heller. Det är så mycket som jag inte alls är nöjd med och som jag inte får rätsida på. Det är inte heller så lätt att få tag i någon som vill hjälpa till med träningen. Ja, det blir väl bara att fortsätta att läsa bloggar och hämta träningstipps och försöka själv att få ordning och reda på allt. Stackars försökskaninen Russin!!! men ibland tror jag hon tycker det är kul så länge hon får lite godis med jämna mellanrum. 

Russin och jag kom precis från vår lunchpromenad och nu måste jag berätta historian som en äldre herre berättade för mej precis. Han berömde och klappade först Russin och tyckte att hon var så fin och sen berättade han att han själv hade haft en tik i 15,5 år. Han sa: jag skulle kunna skiva en hel disertation om henne, men det började så här:
”Jag var på semester på Ischia och där såg jag en dag plötsligt en liten hund hänga utmed klipporna. Framtassarna ihopbundna och snöret om halsen. Det var verkligen inte lätt att komma fram till hunden och jag riskerade faktiskt livet, men jag lyckades att rädda henne. Jag var kvar ytterligare två veckor och den lilla tiken som bara var ung. fem månader vek inte från min sida. Det var kärlek vid första ögonkastet för oss båda. Hemresan närmade sig och jag var tvungen till att ta tåget hem. Det här var väldigt många år sedan, men jag hittade en karton där jag la henne och sen bar det iväg. När konduktören kom fick jag lösa en halv biljett för henne. Jag protesterade lite eftersom hon inte var så stor och kartongen stog på golvet, men de sa bara ”det kvittar om hunden är stor eller liten, den måste alltid betala halva priset” sen kunde resan gå vidare. Vid gränsen Italien/Österrike visste jag inte riktigt hur jag skulle göra. Då var ju kontollerna väldigt stränga och allt blev kontrollerat, men på något sätt hade tullen redan fått reda på historien om hur jag hade räddat hunden och de sa bara ”du har riskerat livet för den här hunden, så då ska inte vi sätta stopp här, utan åk bara vidare de sista milen hem med henne”. Det gjorde jag naturligtvis och jag fick ha henne 15,5 år och vi fick uppleva så otroligt mycket tillsammans men det får jag väl berätta om vid ett annat tillfälle”.
Det var väl en fin liten historia? Det är så kul när folk tar sig lite tid och berättar lite om sina öden.

Förra året vid den här tiden gjorde vi en HD röntgen på Russin. Vetrinären upptäckte då att Russin har spondylos och sa att han inte har sett något liknande på en så ung hund. Det var naturligtvis ett stort bakslag, men även om vetrinären sa att vi skulle vara lite försiktiga med henne, beslutade jag att vi ska ha kul tillsammans. Vill hon hoppa så ska hon få göra det och vill hon skutta omkring i snön så ska hon få göra det. Förra veckan gjorde vi en ny röntgenbild på Russins rygg och det ser precis lika dant ut som förra året och jag är så otroligt lättad över att det inte har blivit värre.
Ha en fortsatt bra vecka!