Obedience-Seminar

I lördags och söndags var jag och Peppar på en obediencehelg. Så roligt det var! Dels med trevliga människor, duktiga hundar i alla nivåer och härliga och fantastiska Renate Tribus som som vanligt petar och förklarar. Vi har ju vid flera tillfällen tränat med Renate och det är alltid så roligt. Peppar har utvecklats mycket även om han har väldigt mycket tokerier i huvudet, men han börjar väl att bli lite vuxen som Renate sa. Tvåans övningar sitter rätt så skapligt och vi tränar naturligtvis lite på treans moment. Det känns lite trist att vi inte har många möjligheter att starta, så vi får ju hoppas att det går bra när vi väl kör iväg för att tävla. Nu kommer några bilder som jag tog i helgen, dvs de på Peppar och mig har en annan fotat med min kamera.

Vandring till Ascherjoch

Helt underbart väder var det idag och vi packade våra ryggsäckar med lite lunch och körde till Thiersee och sen mot Bayrisch Zell och startade i Ursprung vid gränsen till Bayern. Egentligen lite väl långt iväg, men eftersom vi egentligen aldrig gjort någon vandring i det området så tyckte vi att det skulle vara spännande med ett nytt område.

Parkeringsplatser fanns det inte så många och jag blev lite rädd för att det skulle vara väldigt mycket folk på väg, men på rundan vi valt var vi nästan helt ensamma. Vi gick förbi två äldre par och det var en kille som spang förbi oss. Härligt! Väl uppe vid Ascherjoch hade vi en underbar utsikt och vi åt vår lunch. Tänk att det kan smaka så bra med lite lunch ☺️ Vi diskuterade lite om vi skulle vidare upp till Trainsjoch, men jag kände att jag inte är så i form och att jag inte orkade riktigt. Så vi gick ner mot Mariandlalm, pausade där och gick sen vidare ner till bilen igen. Rundan blev ung. 12 km och knappt 800 höjdmeter.

Utsikt från Acherjoch
Utsikt från Acherjoch (Trainsalm)
Två som njuter av utsikten
På väg till Mariandlalm

Semester

Egentligen skulle vi varit i Sverige just nu, men pga rådande omständigheter är det ju inte möjligt och vi stannar här i Tyrolen. Jag hade planerat rätt så mycket detta året. Dels ville jag starta på Lydnadsprov, men framför allt ville jag besöka Flat uppfödare.

Det är nämligen så att jag från och med den 1.3.2021 har möjlighet att ha en hund till. Länge har jag tänkt att byta ras dvs att det nästa hund skulle bli en Labbe. Nu är det så att mitt hjärta brinner för Flatten och jag hoppas verkligen att jag får en hund som jag kan starta även på Workingtests och Jaktprov. Peppar är en kanonhund och han har verkligen lärt mig otroligt mycket, men hans stress och hektik gör allt väldigt svårt. Jag tror även att Peppar skulle må bra med en kompis här hemma och att det inte alltid är han som står i mittelpunkten. Det är otroligt spännande och roligt!

Hittills har vädret varit allt annan än fint. Det är rätt kallt och det regnar mycket och ofta. Vi ska iaf försöka att göra små utflykter varje dag.

I måndags åkte vi till Vallfärdskyrkan Locherboden och gick över en lång hängbro över floden Inn. Peppar tyckte det var lite läskigt att gå på bron, men travade ändå på och försökte inte att visa sin rädsla. Vi såg det dock på hans något hukande gång. Här kommer några bilder därifrån.

I går gick vi igenom Wolfsklamm och upp till St. Georgenberg även detta en vallfärdskyrka. Vädret var tack och lov bättre än förutsagt.

Schartenkogel

Idag vaknade vi upp med strålande solsken och inte ett moln på himlen. Jag packade ryggsäcken till Peppar och mig och sen körde jag upp till ”Glungezerbahn” några kilometer härifrån och så började vi vår tur upp till Schartenkogel. Det är ju inte så högt upp, men så till en början av säsongen är det perfekt. Härlig runda, med underbar utsikt och inte så mycket folk. Jag njöt i fulla drag och Peppar tror jag med även om jag faktiskt tror att han har lite träningsvärk idag 🙂

Vi lever och mår bra

Det har ju verkligen varit tyst här ett bra tag. Det har varit mycket att stå i och motivationen att skriva har ju inte heller varit så stor. Vi har tränat rätt mycket och har haft det riktigt roligt.

I November 2019 startade vi i Lydnadsklass 2 (här är det naturligtvis FCI-Regler som gäller). Det blev ett andra pris, men som jag är jättenöjd med. Peppar var jätteduktig förutom på det fria följet där han var tvungen att hålla allt annat under kontroll.

Efter det har det inte blivit någon tävling mer, men det har varit barmark länge och mycket och vi har kunnat träna vidare rätt så bra. Peppar är överlycklig när vi tar fram lite träningssaker, det spelar inte någon roll vad det är, huvudsaken är att vi gör något. Det är en fantastisk hund jag har. 🥰 Vi får väl se hur det går, men jag hoppas att vi får ett förstapris under året och att vi kan börja med klass tre nästa år med nya FCI-Regler.

E5CB402D-2FCA-4E7B-88DC-EA7E47B790E1

Peppar på åkern

Är jag en värdelös hundförare?

Med en hund som Peppar ställer jag mig själv den frågan ärligt talat rätt så ofta. Jag känner mig med jämna mellanrum helt värdelös eftersom jag inte kan hantera honom på rätt sätt och efter en dag som idag är känslan riktigt påträngande. Hur kan det komma sig att en hund som nu är fem år och som är uppe i lydnadsklass 2, under ett prov sticker i från en under det fria följet för att den ser en hund som går i koppel eller ligger ner en 30-40 meter längre bort. Det verkar som om jag var helt oviktig och att det inte alls är kul där jag är. Jag vet banne mig inte hur jag ska göra. Hur kan jag få honom att behärska sig? Är det överhuvudtaget möjligt och varför är det så viktigt för mig att tävla?

Peppar var redan som valp väldigt impulsiv och har alltid haft otroligt mycket spring i benen. På något sätt verkar det som om han avreagerar sig med att springa, gör att all stress som finns i hans kropp försvinner. Han är otroligt känslig eller kanske man ska säga stressad när vi kommer till nya eller dåligt kända områden. Ibland skäller han och ibland är han bara stirrig. Ännu värre är det när det är mycket folk och andra hundar. Hur är det då när vi kommer till en hundklubb eller till ett nytt träningsområde? Ja, bara stress! Stress för Peppar och naturligtvis även för mig. När vi kommer till vår ”hemmahundklubb” eller någonstans där vi tränat ofta och mycket går det relativt bra. Här vet han var han är och stressen är inte så stor. Här kan han även hålla koncentrationen bättre och behöver inte ha så mycket koll på vad som händer runt omkring.

Både Peppar och jag älskar att träna och vi tycker att det är så kul. Peppar är otroligt duktig, men så tränar vi ju också mycket. En tränare sa ärligt till mig, att hon hade varit deprimerad om hon hade tränat så mycket som Peppar och jag gör. Det förstår jag ju faktiskt. Vi har verkligen inte kommit så långt och det mesta beror ju på stressen som finns i Peppars kropp och att han inte håller ihop. Jag tycker att det är jätte kul att tävla, pirret i magen och den speciella känslan att gå med sin hund som ett team. Tyvärr verkar det vara lite ensidigt och det är nog så att jag bara kommer att tävla ”hemma” i fortsättningen.

Tänker jag till lite, kanske det är så, att om jag inser att det kanske inte är så viktigt att köra runt till olika tävlingar inte är en så dålig hundförare. Att jag kanske bör acceptera Peppar som han är. En riktigt härlig träningskompis 🙂

Sista dagen på kortsemestern

Då var vi tillbaka igen. På hemvägen tittade vi på en fin kyrka och tog en liten promenad i omgivningen. Riktigt vackert var det naturligtvis.

021FE3D6-0200-4C69-ABD9-1110B290E82E

Heliga Barbara kapellet i La Val/Wengen

60DBB2BB-7EA6-437F-8995-0D09A166BF6B

Heliga Barbarakapellet

C13764C6-C6AF-4E91-A300-74983E17D22C

Heliga Genesiuskykan mitt emot bara en ruin

Vi körde sedan vidare över Wurzenjoch med otroligt smala vägar och jag hade ju aldrig vågat att köra där själv, men Arthur han kan minsann. Vägen var lång, smal och krokig och det drog verkligen ut på tiden. Vacker var det iaf. Vi kom hem framåt kvällen, beställde oss en Pizza och druck ett glas vin till det.

Würzjoch till Campill

Idag tog vi bussen upp till Würzjoch efter frukosten. Peppar var väldigt uppskruvad, men skötte sig ändå riktigt bra. Själva bussresan tog drygt 30 minuter och bussen var full. Uppe vid Würzjoch steg vi alla av och våran tur började. Först gick vi upp till Peitlerscharte och sen vidare mot Schlüterhütte därefter Medalgesalm till Kreuzjoch och ner till Ütia Ciampciôs där vi fikade lite för att sedan gå ner till Campill. Det var en riktigt lång tur på 17 km och vi är alla rätt så trötta nu.

Andra dagen – Zwölferkofel

Efter frukosten tog vi bilen till en parkeringsplats utanför Campill. Vi ville gå upp till Antersasc-dalen som beskrivs vara väldigt vacker och om vi känner att vi orkar lite till går vi vidare till Zwölferkofel. Vädret var skapligt, solen sken, några moln på himmlen, men det skulle inte regna nåtgot. Vägen var rätt så brant, men inga svårigheter alls så det gick ändå bra. Antersasc-dalen är verkligen vacker, med en fallfärdig alm och några får. Det verkar inte vara så många som hittar hit. Vi beslutade oss för att fortsätta upp till Zwöferkofel. Lite ansträngande tyckte jag väl att det var, men väl där blev vi belönade med en fantastisk utsikt.

Ankomst till Campill – Lungiarü

På senvåren var det en artikel i tidningen Bergwelten som jag prenumererar på om Lungiarü i Südtirol. Lungiarü är det ladinska namnet för Campill. Jag kikade lite närmre på det och även på hotellet som det rekommenderade. Ett nybyggt litet hotel ”Sanvi” som även tog emot hundar. Det lät riktig bra, men jag la det åt sidan. I mitten av juli plockade jag fram det igen och vi pratade lite om det och om vi kanske skulle tillbringa några dagar där. Sagt och gjort, jag bokade och idag körde vi dit.

Efter flera varma och soliga dagar regnade det just idag. Vi körde hemifrån straxt efter tio och åt lunch i Pfalzen – Restaurang Schöneck. Väldigt god mat, men rätt så dyrt och det tog rätt så lång tid innan vi fick maten. Sen bar det av till Campill. Hotellet hittade vi med en gång och det visade sig verkligen vara en fullträff. Allt är alldeles nytt, personalen trevlig och god mat.

20190731-DSC00731

HOTEL SANVI

På eftermiddagen gjörde vi den första lilla rundan i Mühlental – Så här beskriver man rundan i ”Almenrausch”

CHARAKTER: Das Dorf Campill (Lungiarü) hat eine ganz besondere Attraktion zu bieten: die Weiler Seres und Misci mit dem Mühlental. Die Mühlen werden von den Einheimischen Bauern zum Teil auch noch heute benutzt und stellen ein lebendiges Zeugnis einer althergebrachten Kultur dar. Die wunderschönen Weiler Seres und Misci sind ein typisches Beispiel für die außergewöhnliche geschlossene Siedlungsstruktur einiger „Viles“. Sehr schön sind auch noch die herrliche Kapelle und der Kalkofen am Rückweg.”