Russin och jag kom precis från vår lunchpromenad och nu måste jag berätta historian som en äldre herre berättade för mej precis. Han berömde och klappade först Russin och tyckte att hon var så fin och sen berättade han att han själv hade haft en tik i 15,5 år. Han sa: jag skulle kunna skiva en hel disertation om henne, men det började så här:
”Jag var på semester på Ischia och där såg jag en dag plötsligt en liten hund hänga utmed klipporna. Framtassarna ihopbundna och snöret om halsen. Det var verkligen inte lätt att komma fram till hunden och jag riskerade faktiskt livet, men jag lyckades att rädda henne. Jag var kvar ytterligare två veckor och den lilla tiken som bara var ung. fem månader vek inte från min sida. Det var kärlek vid första ögonkastet för oss båda. Hemresan närmade sig och jag var tvungen till att ta tåget hem. Det här var väldigt många år sedan, men jag hittade en karton där jag la henne och sen bar det iväg. När konduktören kom fick jag lösa en halv biljett för henne. Jag protesterade lite eftersom hon inte var så stor och kartongen stog på golvet, men de sa bara ”det kvittar om hunden är stor eller liten, den måste alltid betala halva priset” sen kunde resan gå vidare. Vid gränsen Italien/Österrike visste jag inte riktigt hur jag skulle göra. Då var ju kontollerna väldigt stränga och allt blev kontrollerat, men på något sätt hade tullen redan fått reda på historien om hur jag hade räddat hunden och de sa bara ”du har riskerat livet för den här hunden, så då ska inte vi sätta stopp här, utan åk bara vidare de sista milen hem med henne”. Det gjorde jag naturligtvis och jag fick ha henne 15,5 år och vi fick uppleva så otroligt mycket tillsammans men det får jag väl berätta om vid ett annat tillfälle”.
Det var väl en fin liten historia? Det är så kul när folk tar sig lite tid och berättar lite om sina öden.

Förra året vid den här tiden gjorde vi en HD röntgen på Russin. Vetrinären upptäckte då att Russin har spondylos och sa att han inte har sett något liknande på en så ung hund. Det var naturligtvis ett stort bakslag, men även om vetrinären sa att vi skulle vara lite försiktiga med henne, beslutade jag att vi ska ha kul tillsammans. Vill hon hoppa så ska hon få göra det och vill hon skutta omkring i snön så ska hon få göra det. Förra veckan gjorde vi en ny röntgenbild på Russins rygg och det ser precis lika dant ut som förra året och jag är så otroligt lättad över att det inte har blivit värre.
Ha en fortsatt bra vecka!