Idag är det tre månader sedan vi var tvungna att säga hej då till fina, fina Russin. Jag tänker på henne varje dag och saknar henne så, även om det ändå känns skönt nu, att jag inte behöver oroa mig över hur hon mår. Tänk om jag kunde få stoppa näsan i hennes päls igen …

Russin April 2010

Idag provade vi på att spåra. Jätte kul tyckte Peppar 🙂 Jag blev lite överraskad att det gick så bra för att vara första gången 🙂

Hög tid att skriva igen. Nu när en valp är i huset är tiden rätt så knapp och dagarna går väldigt snabbt.

I söndags var vi iaf på en liten utflykt. Vi körde iväg till Kaiserhaus i Rofan och gick en liten, liten bit. Peppar är en riktigt nyfiken liten kille och när vi kom till ån, eller vad man kalla det för, var det väldigt spännande och han plaskade på ordentligt. Tyvärr var det inte så lätt för en liten valp att gå vid vattnet eftersom stenarna var väldigt stora, alltså gick vi upp i skogen igen och där fick han springa av sig lite. Han håller sig alltid i precis i närheten och att träna på att kalla in honom är inte lätt. Han är väldigt följsam och går redan fint vid sidan, men det där med att slita i byxorna om det inte händer något har nästan blivit värre. Det är väldigt jobbigt och vi har fortfarande inte kommit på hur vi ska hantera det riktigt.

Peppar tycker det är jättekul att träna och han är duktig på att komma när jag kallar in honom, han är duktig på hämta saker (apportera låter lite väl avancerat just nu) och kommer tillbaka till mig, men behåller det gärna för sig än så länge. Här testar jag bara någon gång då och då för att se hur det går, men det är inget som vi tränar. Vi tränar även lite ”ut” med burk och sitt och stanna kvar.

Idag mätte vi honom igen och det blev 38cm. Vikten har vi inte kollat 🙂

Eftersom Peppar nu är 12 veckor var det dax för vaccination. Vi var där redan förra veckan för avmaskning. Då hade Peppar lite diaree och blev behandlad för det istället och först i måndags fick han tabletten av mig. Förra fredagen vägde han 7,8 kg och var 34 cm hög. Idag vägde han 8,2 kg och var 36,5 cm . Vetrinärbesöket idag gick rätt så bra, men han var inte förtjust av att man tittade i hans öron och på hans tänder. Att han fick en spruta märkte han inte ett dugg eftersom han fick lite godis att stoppa i sig. Toppen tyckte en väldigt matglad Peppar.

Jag måste även berätta att vi varit och tittat på valp också. Så det kanske kommer att flytta in en liten kille här hos oss om drygt två veckor. Det känns så spännande, roligt och nervöst. Kommer att skriva lite mer snart, mycket snart 🙂

Om jag säger att det inte hänt så mycket, stämmer det egentligen inte riktigt även om det känns som om det inte händer så mycket.

Vi har haft drygt en veckas semester som vi naturligtvis tillbringade i Sverige. Vi hade några härliga dagar som nästan var fullspäckade med aktiviteter. Det var visserligen bra, för det var mycket som blev gjort, men en vecka är helt enkelt för lite, det går för snabbt och det blir lätt nästan lite stressigt. Vi hoppas att det kanske blir lite annorlunda nästa år. Resan upp tyckte jag var rätt så jobbig, inte bara att det tog ovanligt lång tid pga av mycket köer igenom Tyskland. Straxt norr om Hannover stod vi helt stilla i mer än två timmar och redan innan vid Nürnberg var det delvis stopp, så vi behövde ca fyra timmer mer än normalt. Det var även många tankar om Russin. Det kändes så tomt att köra upp utan henne. Vi märkte visserligen aldrig att hon var i bilen. Hon låg alltid i buren där bak och ofta skämtade vi om vi kanske hade glömt henne när vi hade kissepaus. Denna gången visste vi att hon inte var med och det kändes så ledsamt.

Vädret var fint nästan alla dagar och det njöt vi av, för här är vi verkligen inte bortskämda med det efter årets sommarväder i Österrike.

Flugsvampar

Karl Johan

Gädda på krok

En Bolmen gädda hade inte varit så dumt

Gädda utan krok 😦

Det här skulle jag vilja ha

Glömd Sommarcykel

Gamla järnvägsbron i Piksborg

Arthur i båten

Sommarens väder har varit allt annat än bra. Det har regnat och regnat och regnat. Enstaka dagar har varit bra och förra söndagen var en sådan dag. Vi passade på och göra sommarens första riktiga vandring och vi fick en riktigt fin dag. Turen gick till Hochiss i Rofan. Hochiss är en bergstopp som är 2.299 möh. Eftersom de flesta tänkte som vi – den här dagen måste vi utnyttja – var vi verkligen inte ensamma. Vi tog kabinbanan upp till Erfurterhütte och vandrade sen upp till toppen, fikade lite och njöt av utsikten för att därefter gå till baka igen. Ner tog vi en annan väg dvs över Dalfaz-alm. Det var en väldigt fin dag även om det var en som saknades.

Vi saknar Russin! Allt är tomt och rätt så tråkigt, men livet går vidare. Vissa dagar är saknaden inte så stor, men andra dagar är det värre. Vi pratar mycket om henne och tårarna rinner. Hon var en så fin liten hund. Tänk att hon var så sjuk och det var ingen som märkte det. Inga blodprover eller röntgen “såg“ vad det egentligen var. Vi trodde alla att det var ryggen som spökade och strålade ut smärta. Vissa dagar får jag så dåligt samvete. Varför kunde jag inte övertyga andra om att Russin hade mycket ont. Hon berättade det för mig och jag försökte så gott jag kunde att föra det vidare, men det var liksom ingen som trodde mig. Hon visade det egentligen aldrig för någon annan än för mig. Det har varit jobbigt för mig att se henne ha ont och det har varit jätte jobbigt nära alla andra tror att man nästan är hysterisk och bara klagar hela tiden.

Tiden innan hon dog, tänkte jag ofta att jag kommer nog vara lättad när hon inte längre finns bland oss, lättad över att inte behöva oroa sig jämt hur det är med henne och hur hon mår,  men någon lättnad känner jag egentligen inte. Det är bara tomt.

Russin 31 Mai 2014

Russin 2006-04-17 – 2014.07.29

Vi fick låta underbara Russin få somna in i kväll efter det att hon plötsligt började andas så konstigt. På röntgenbilden visade det sig att hela buken var full med metastaser. Vi hoppas att du inte fick lida allt för länge ❤

Ich stehe an einem Ufer. Ein Boot segelt in der Morgenbrise und steuert aufs offene Meer. Es ist ein herrlicher Anblick und ich stehe da und sehe ihm nach, bis es zuletzt am Horizont verschwindet und jemand neben mir sagt: ”Jetzt ist es nicht mehr da.” – Nicht da? Wo dann? Nicht da für meine Augen, das ist alles. Die Ferne, das Nicht-da-sein sind auf meiner, nicht auf seiner Seite. 

Und gerade in dem Moment, da hier, neben mir, einer sagt ”Jetzt ist er nicht mehr da”, gibt es andere, die ihn kommen sehen und andere Stimmen rufen freudig aus: ”Da ist er!

Autor leider unbekannt

Fritt översatt

Jag står vid en strand. En båt seglar i morgonbrisen och styr ut mot öppna havet. Det är en underbar syn och jag står kvar och tittar tills han försvinner i horisonten och någon säger bredvid mig. ”nu är han inte längre här” – Inte här? Var är han då? Inte här för mina ögon, det är allt. Det avlägsna, det inte-längre-här är på min sida, inte på hans sida.

Och precis i det momentet, då här, bredvid mig, någon säger ”nu är han inte längre här”, finns det andra, som ser honom komma och andra röster som med glädje ropar ”Där är han!”

Författaren tyvärr okänd

Russin har blivit tröttare och tröttare, vill inte gå ut och gå, att träna är roligt, men hon orkar inte länge, hon rör sig stelt och är ofta halt, men inte alltid. Läget har varit väldigt tråkigt och det är hemskt att se att bästa vännen inte mår bra. Det har varit många vetrinärbesök, men tyvärr har det inte hjälp mycket. Lederna är fina, ingen artros fram. Kan det verkligen vara så att spondylosen strålar ut så mycket smärta? Smärtstillande hjälper inte heller mycket. Vi, eller framförallt jag, bestämde förra veckan att vi avvaktar nu till hösten och blir det inte bättre så  måste vi nog ta avsked. Det är så fruktansvärt att bara tänka tanken, men vi lider så alla tre.

För två veckor sedan upptäckte jag en svullnad på baksidan av högra frambenet. Jag hämtade tid hos vetten och där blev det ultraljud, röntgen och blodtest. Svullnaden trodde han är ett lipom och så länge det inte stör låter vi det vara kvar. Vidare frågade han om Russins blod blivit undersökt på borrelia och anaplasma och om han skulle kryssa i det också. Knappt en vecka senare ringde vetten. Russin har anaplasma. Hennes titer är 1:400 alltså inte så mycket, men hon har sjukdomen i kroppen och har säkert haft det väldigt länge. Några andra värden var även de förändrade så allt tyder på anaplasma. Russin får nu Doxydyn (antibiotika), Phen Pred (smärtstillande) och magskydd. Det har nu gått 8 dagar sedan jag började med antibiotikan och jag tror att vi märker att hon mår lite bättre. Det är fortfarande inte bra, men bättre, så det går åt rätt håll. På tisdag kommer vi att gå till vetten igen.

Annars har det inte hänt mycket. Vi har dåligt väder, visserligen inte så kallt, men det är regnigt och ostabilt. Idag fick iaf Russin två korta spår som hon fixade riktigt fint och efter det en liten cykeltur.