Vi saknar Russin! Allt är tomt och rätt så tråkigt, men livet går vidare. Vissa dagar är saknaden inte så stor, men andra dagar är det värre. Vi pratar mycket om henne och tårarna rinner. Hon var en så fin liten hund. Tänk att hon var så sjuk och det var ingen som märkte det. Inga blodprover eller röntgen “såg“ vad det egentligen var. Vi trodde alla att det var ryggen som spökade och strålade ut smärta. Vissa dagar får jag så dåligt samvete. Varför kunde jag inte övertyga andra om att Russin hade mycket ont. Hon berättade det för mig och jag försökte så gott jag kunde att föra det vidare, men det var liksom ingen som trodde mig. Hon visade det egentligen aldrig för någon annan än för mig. Det har varit jobbigt för mig att se henne ha ont och det har varit jätte jobbigt nära alla andra tror att man nästan är hysterisk och bara klagar hela tiden.

Tiden innan hon dog, tänkte jag ofta att jag kommer nog vara lättad när hon inte längre finns bland oss, lättad över att inte behöva oroa sig jämt hur det är med henne och hur hon mår,  men någon lättnad känner jag egentligen inte. Det är bara tomt.

Russin 31 Mai 2014

Russin 2006-04-17 – 2014.07.29

Vi fick låta underbara Russin få somna in i kväll efter det att hon plötsligt började andas så konstigt. På röntgenbilden visade det sig att hela buken var full med metastaser. Vi hoppas att du inte fick lida allt för länge ❤

Ich stehe an einem Ufer. Ein Boot segelt in der Morgenbrise und steuert aufs offene Meer. Es ist ein herrlicher Anblick und ich stehe da und sehe ihm nach, bis es zuletzt am Horizont verschwindet und jemand neben mir sagt: ”Jetzt ist es nicht mehr da.” – Nicht da? Wo dann? Nicht da für meine Augen, das ist alles. Die Ferne, das Nicht-da-sein sind auf meiner, nicht auf seiner Seite. 

Und gerade in dem Moment, da hier, neben mir, einer sagt ”Jetzt ist er nicht mehr da”, gibt es andere, die ihn kommen sehen und andere Stimmen rufen freudig aus: ”Da ist er!

Autor leider unbekannt

Fritt översatt

Jag står vid en strand. En båt seglar i morgonbrisen och styr ut mot öppna havet. Det är en underbar syn och jag står kvar och tittar tills han försvinner i horisonten och någon säger bredvid mig. ”nu är han inte längre här” – Inte här? Var är han då? Inte här för mina ögon, det är allt. Det avlägsna, det inte-längre-här är på min sida, inte på hans sida.

Och precis i det momentet, då här, bredvid mig, någon säger ”nu är han inte längre här”, finns det andra, som ser honom komma och andra röster som med glädje ropar ”Där är han!”

Författaren tyvärr okänd

Russin har blivit tröttare och tröttare, vill inte gå ut och gå, att träna är roligt, men hon orkar inte länge, hon rör sig stelt och är ofta halt, men inte alltid. Läget har varit väldigt tråkigt och det är hemskt att se att bästa vännen inte mår bra. Det har varit många vetrinärbesök, men tyvärr har det inte hjälp mycket. Lederna är fina, ingen artros fram. Kan det verkligen vara så att spondylosen strålar ut så mycket smärta? Smärtstillande hjälper inte heller mycket. Vi, eller framförallt jag, bestämde förra veckan att vi avvaktar nu till hösten och blir det inte bättre så  måste vi nog ta avsked. Det är så fruktansvärt att bara tänka tanken, men vi lider så alla tre.

För två veckor sedan upptäckte jag en svullnad på baksidan av högra frambenet. Jag hämtade tid hos vetten och där blev det ultraljud, röntgen och blodtest. Svullnaden trodde han är ett lipom och så länge det inte stör låter vi det vara kvar. Vidare frågade han om Russins blod blivit undersökt på borrelia och anaplasma och om han skulle kryssa i det också. Knappt en vecka senare ringde vetten. Russin har anaplasma. Hennes titer är 1:400 alltså inte så mycket, men hon har sjukdomen i kroppen och har säkert haft det väldigt länge. Några andra värden var även de förändrade så allt tyder på anaplasma. Russin får nu Doxydyn (antibiotika), Phen Pred (smärtstillande) och magskydd. Det har nu gått 8 dagar sedan jag började med antibiotikan och jag tror att vi märker att hon mår lite bättre. Det är fortfarande inte bra, men bättre, så det går åt rätt håll. På tisdag kommer vi att gå till vetten igen.

Annars har det inte hänt mycket. Vi har dåligt väder, visserligen inte så kallt, men det är regnigt och ostabilt. Idag fick iaf Russin två korta spår som hon fixade riktigt fint och efter det en liten cykeltur.

I söndags åkte vi till Pillersee. Jag skulle vara Steward till domarna Renate Berger och Robert Kaserer som båda dömde nybörjarklassen. Riktigt roligt att få uppleva en workingtest på riktigt nära håll igen. Samtidigt blev jag naturligtvis lite deppig. Tänk om jag hade kunnat starta själv. Åååh vad jag längtar tills jag får vara med igen. Jag fick se några riktigt duktiga små labbar och golden, men bara en Flatcoat som tyvärr nollade på första stationen som var vatten och vatten är naturligtvis väldigt lockande och varför ska man vänta tills man får lov! Det deltog även en liten tollare. Så otroligt söt och uppmärksam, men lite väl försiktig med allt tills hon hittade dummyn – då struntade hon i vatten och grenar. Dummyn måste in med en gång jätte fort. 🙂  Under tiden som jag ”jobbade” gick Russin och Arthur en runda tillsammans. Hon var otroligt trött på kvällen, men hon haltade inte så det kändes riktigt bra.

Annars har jag tränat spår med Russin rätt så mycket och använder mig av metoden som vi fick lära oss på kursen. Det var lite svårt för både Russin och mig i början, men vi bättrar oss båda två så det blir kanske bra så småning om.

Några bilder från en underbar dummyträning med Jörg Brach från April 2010 får avsluta dagens inlägg

© Kalinovski Eugen

Russin och jag har precis kommit tillbaka från ett spår seminar med Marco Dreyer. Så kul det var att vara på kurs igen. Jag kände ofta att jag bara njöt av att lära lite nytt och tänkte så ofta på att precis så kommer jag att göra när en lite valp kommer till oss igen. Nu kommer jag att försöka lära om Russin lite. Hon tycker ju alltid det är roligt när vi hittar på något. Får se hur det fungerar på henne och sen spelar det ju inte så stor roll om vi kommer till start eller inte.

I helgen var vi hos svärföräldrarna i Matrei. Inget vidare väder och Russin var inte heller så på topp att vi kunde göra en längre vandring. På söndagen tänkte jag att jag skulle fotografera en fågel – en rödstjärt” som flög efter mat hela tiden. Först satte jag mig i trädgården under markisen eftersom det regnade så kraftigt, men det blev inte bra där eftersom avståndet var lite väl långt. Mitt objektiv är ju inte så bra. Så då tänkte jag får välja en annan plats. Det är nästan som en balkong, men inte något riktigt balkonräcke utan bara två brädor. Byggnaden är ju gammal och Russin tycker det är väldigt osäkert där. Först vågade hon sig inte alls ut och stod som på första bilden och bara kikade lite, men med lite lock och lite godis så vågade hon sig längre och längre ut som på de andra bilderna och till slut vågade hon sig ut helt och la sig tätt, tätt vid mina fötter. Någon bra bild på fågeln blev det tyvärr inte. 😦