I dag hade vi en vacker men kall morgon. Russin fick lite tasskramp och var glad när jag vände om igen för att hämta kameran. När jag sedan gick ut igen tittade hon lite snopet på mig ”måste vi verkligen gå ut igen?” Lite snö har vi fått här i dalen, men inte så mycket.
Det har nu gått över en månad sedan jag skrev det sista inlägget. Det är visserligen inget speciellt som hänt, men mest beror det väl säkert på att jag helt enkelt inte har haft någon lust till att skriva. Vad har nu hänt?
Eftersom Russin regelbundet får smärtstillande, så var det dax att göra ett blodprov för att se hur hennes värden såg ut. Som befarat visade blodet att njurarna inte är helt ok. Värdet är inte oroveckande på något sätt, men senast om sex månader ska det kollas upp igen och då får vi se om vi ska sätta igång något. Eftersom Russin inte längre får något torrfoder utan bara rått kött och lite grönsaker (BARF) så kanske även det har förändrat henne blodvärden. Efter Jul har jag tänkt att ta kontakt med en sk näringsrådgivare för att anpassa hennes kost med smärtstillande. Vi har även varit och kontrollerat Russins tryck i ögonen. Eftersom hon inte är goniofri så bör det kontrolleras i mellanåt. Trycket var tack och lov OK, men vetten drog bort några ögonhår som irriterade hornhinnan och ögonläkaren bad oss komma tillbaka om fem månader igen för att kolla upp hennes ögon.
Två veckor efter blodprovet ville Russin helt plötsligt inte äta, inte ens godis ville hon ha. Tack och lov varade det bara i två dagar och sen var allt som vanligt igen. En vecka efter det så hade hon diaree i två dagar. Lite jobbigt, speciellt när man måste springa ut fyra gånger mitt i natten, men man får väl vara glad över att hon säger ifrån så man hinner ut iaf.
Nu när jag skriver, känns det väl som om det varit mycket sjukdom, men jag är ju van att det alltid är något. Nu höll jag på att skriva att det inte bekymrar mig mycket, men det stämmer naturligtvis inte. Jag tycker att det är jäkligt jobbigt och ofta ångrar jag att jag överhuvudtaget har skaffat hund.
Igår när vi var ute på en liten promenad träffade vi en härlig flathane på tre år. Så fin han var!! Full av glädje och fart och ändå så mysig. När jag kom hem började jag nästan att gråta. Den här glädjen och lite clownaktiga, det är något som Russin inte har och som jag saknar så.
I morgon ska vi iväg och försöka få ihop något julkort och på eftermiddagen ska vi på svenska klubbens jul och luciafest i Innsbruck och jag hoppas att vi får lite god svensk julmat.
Idag har vi faktiskt hunnit med lite grann. Jag hade bestämt tid hos Susi för lite lydnadsträning redan 8:30 i morse. Russin tyckte det var toppen. Jag ville bara få kollat vad Susi tyckte om vi gjort några framsteg sedan sist och vi var bara där en halvtimme. Vi gick igenom lite snabba läggande under gång som Russin har så svårt med. Det har visserligen blivit lite bättre, men så vidare snabbt är det väl fortfarande inte. Vi får träna lite mer 🙂
Sen åkte vi hem och så la jag ett spår till Russin, lite längre än förra gången, annars blev det nog rätt så likt det från i förrgår. Själva spåret gick hon fin och rätt så lugnt, men tappade bort det vi någon vinkel, men hittar det naturligtvis igen och spårar vidare. Alla förmålen hittade hon och markerade fint. Vad jag märker blir hon väldigt stirrig när hon tappar spåret. Nu när jag märkte det tog jag tag i henne och lugnade ner henne och när jag märkte att hon var lugn sa jag bara spår till henne och så tuffande hon vidare så fint. Kul är det!
På eftermiddagen stack vi iväg till Achensee och gick en liten promenad. Lite soligt, varmt men blåsigt var det. Russin tyckte det var härligt att kunna springa och bada hela tiden. Man såg riktigt hur hon njöt ♡ . Den oroliga matten hoppas att inte ryggen spökar senare. Än så länge ser det tack och lov bra ut.
Russin och jag am Achensee 4.11.2012
Am Achensee 4.11.2012
Var ute och la ett spår till Russin. Det gick rätt så bra, tyckte jag när vi gick det, men nu när jag ser hur hon gick det behövs det nog väldigt mycket mer träning. Jag satte mobilen på hennes spårsele för att verkligen se hur hon gick. Första kartan är hur jag gick och andra kartan hur Russin gick. Hon markerade iaf alla förmålen och hade även ett bra tempo.
Trodde naturligtvis i min naivitet, att det visas en karta och inte en länk. Nu får det vara som det är så får vi se om det går att fixa på ett annat sätt senare.
I helgen var det då dax för höstens stora tävling ”Tiroler Sieger” och finalen på det som kallas BGH-Cup. Det är ett mästerskap ”43. Tiroler Meisterschaft” som håller på i tre dagar. BGH klasserna 1-3, IPO 1-3, IPO RH-FL A und B (ytsök) och IPO RH- T A och B (ruinsök) blir bedömda. I helgen var det 80 startande ekipage varav 15 i Russins och min klass BGH 3. Vi startade straxt före tolv i lördags. Det var kallt och blåsigt och precis när det var vår tur började det regna. Tyvärr hade vi lite otur eftersom vi först fick vänta på en som kom lite försent! (nästan 15min) och sen fick vi starta i ”dreier Radl” det betyder att om det inte är ett jämt antal startande får de tre sista starta tillsammans. Den första går sitt programm, den andra får börja läggandet och den tredje får gå av plan och vänta. Normalt startar man två och två, den ena får börja med att gå och lägga sin hund medans den andra får visa upp ”programmet”. Nu fick Russin och jag börja med läggandet, sen fick vi vänta och till slut visa upp vad vi kunde. Under tiden man väntar får man naturligtvis inte belöna hunden på något sätt och med Russin som lätt tappar motivationen är det inte lätt. Russin var dock jätteduktig, för även om det gick lite trögt i början och hon verkade lite okoncentrerad och långsam, blev det bättre och bättre och jag är otroligt nöjd med henne. Det som jag definitivt inte är nöjd med är att jag själv hade en ”blackout” och glömde visa en vänstersväng. Det har jag haft väldigt svårt att acceptera. Vi fick iaf ihop fina 90 poäng av 100 och hade inte jag gjort det där felet hade vi fått 92. Den som vann hade 94 poäng och tvåan 92, trean 90 och fyran 90 och det var Russin och jag. Samma öde som de två tidigare proven då hunden var yngre och därför fick en bättre placering. Jag är ändå väldigt nöjd med resultatet även om jag var otroligt besviken på mig själv. På BGH-Cupen blev vi tvåa och det känns så härligt. Vi låg visserligen som etta efter de tre första tävlingarna, men den som vann och blev Tiroler Sieger vann även BGH-Cupen och det känns rätt så okay.
Jag känner mig otroligt lyckligt lottad med en så duktig och go hund och samtidigt så otroligt ledsen över att hon har sitt problem med ryggen för tänk om hon varit helt friskt. Samtidigt har kanske just den här situationen gjort att jag själv som hundförare och en rätt så ambitiös sådan, lärt mig otroligt mycket och inte bara runtomkring hunderiet utan även om mig själv. Det är så otroligt roligt att tävla, ja, jag tycker det, den här speciella känslan inför ett prov och sen ute på plan där man visar upp att man är ett team. Det är så härligt, det är klart att det kanske inte känns så bra när det inte går så bra och man är besviken, men sammanlagt är det väldigt kul. Jag drömmer om och tittar ivrig efter ytterligare en liten vovve, visserligen med lite dåligt samvete, eftersom min chef egentligen bara tilllåter mig att ha en hund här på jobbet. Vi får väl se hur det blir nästa år. Just nu funderar jag på att kanske starta någon gång till i november, bara för att det är kul. Jag har blivit tillfrågad om jag inte vill starta på två olika prov. Klubbarna som organiserar tävlingarna vill naturligtvis att ”duktiga” teams anmäler! Vi får se 🙂
Helt plötsligt blev jag övertalad att starta på ett spårprov. Efter att ha sagt att jag inte startar eftersom vi inte har tränat mycket spår de sista månaderna, blev jag övertalad i torsdags eftermiddag, att iaf försöka för att se hur det går till. Vi fixade en kille som tittade lite på hur det ser ut i fredags och han tyckte väl att vi kunde försöka, så i går förmiddag bestämde jag mig för att starta. I morse fick vi stiga upp klockan sex för att vara på plats i rätt tid och sen körde vi iväg till provområdet. Provet heter FH 1 ( Fährte) och man lägger spåret själv. Spåret ska vara ca 600 steg , innehålla tre vinklar, en spetsvinkel och tre föremål och det ska ligga 45 min innan man går det. Det var inga större problem för Russin, men hon går lite väl snabbt och spårar inte kanske inte så noga så vi fick avdrag på det samt att hon efter det hon lagt sig ”vi spårar med liggmarkeringar” tog tag i ett föremål med munnen. Jag är jätte nöjd och så glad över att jag vågade starta. 90 poäng av 100 är mycket mer än jag vågat hoppas på.
Förövrigt var jag i Sverige förra helgen för att gratulera min kära mor på hennes födelsedag. Så roligt att ha möjlighet att flyga ”hem” ett par dagar. Naturligtvis saknade jag Russin och Arthur som fick vara kvar här i Tyrolen.
Russin augusti 2012
Soliga varma 23° (om inte mer) var det idag. Ett underbart höstväder, men Russin tyckte det var lite för varmt tror jag för hon verkade lite trött och hade inte speciellt mycket fart. Vi gick ut som näst sista ekipage klockan 15:30. Vi präsenterade oss bra, speciellt det fria följet är jag nöjd med eftersom Russin verkligen var koncentrerad hela tiden. Avdrag blev det naturligtvis på farten dvs som domaren sa ”det kunde vara med dynamiskt”, ett segt läggande och sen var det jag som sa ett kommando lite annorlunda och här var hon kanske tvungen att tänka till lite vad det var jag menade att hon skulle göra för det var väldigt segt. Vi fick iaf 95 poäng av 100, samma poäng som tvåan men med placering som trea, eftersom den andra hunden var yngre. Nu ser vi fram emot finalen på BGH-Cup i slutet av oktober. Än så länge ligger vi på första plats, men eftersom finalen ger dubbla poäng är det ju mycket som kan hända då.
Tänk att idag blev jag ordentligt överraskad. Jag hittade en ask fylld med HJORTRON vid dörren. En försenad födelsedagspresent stod det på en lapp, men inte vem dom var ifrån. Jag tror mig veta det ändå. Det finns ju egentligen bara en, men om det verkligen är den personen som har varit utanför dörren förvånar det mig att du inte ringde på… Tack iaf om du läser det här!!!
Annars händer det inte så mycket, men i morgon eftermiddag ska vi på tävling igen, Russin och jag. Spännande och kul! Så håll tummarna för oss!
Det är redan märkligt mörkare på kvällarna och det gäller att vara snabb när man ska handla, laga mat, äta och röja undan igen efter jobbet så att man hinner att träna lite med Russin så länge det är någorlunda ljust ute. Vad har vi hittat på då? Ja, inget speciellt. Vi tar det rätt så lugnt. På helgerna blir det lite mer träning naturligtvis, men inte mycket mer. Jag har lagt några spår till Russin som har gått väldigt fint. Funderar på att starta på FH 1 i mitten av oktober, men jag avvaktar lite annars är det bara lite finslip på lydnaden som gäller. En gång i veckan är det tävlingsträning med Susi och hon kontrollerar oss noga och petar på det som skulle kunna vara bättre.
Vi har gjort några fina vandringar på helgerna när vädret varit fint. Russin har hängt med riktigt bra, men så tar vi ju lite hänsyn när vi väljer våra vandringar. Härligt är det och man njuter i fulla drag av allt som naturen har att bjuda på. Här ett par bilder, mer bilder finns under fliken Bilder
Umbaltal
Linbanan Kellerjoch
På väg mot Kellerjoch
Kellerjochkapelle
Idag har det blivit några telefonsamtal angående olika tävlingar. Helt plötsligt är man lite attraktiv när det gäller att representera klubben. Känns ju rätt så bra egentligen, men med tanke på Russins hälsa dvs hennes rygg kommer vi bara starta på det det som var planerat från första början. Det blir två tävlingar till nu i höst. En i slutet av september och en i slutet av oktober. Båda tävlingar ingår i en BGH-Cup varav den sista heter ”Tiroler-Sieger”. Än så länge ligger vi väldigt bra till, men det kan naturligtvis hända mycket på två tävlingar så det kommer att bli spännande. För mig känns allt helt otroligt, det är så man får tårar i ögonen när jag tänker på det. Att Russin och jag äntligen har kommit till en punkt som jag drömt om redan när jag skaffade hund. Så många gånger som jag varit på väg att ge upp allt pga Russins hälsa och hennes ständiga återkommande ovilja att jobba. Det har verkligen inte varit lätt och det har inte varit lätt att ständigt få höra att man inte ”duger”. Russin är en i mina ögen en osäker hund och hon tycker att det har varit jobbigt när vi har tränat och tävlat med andra hundar. Hon var väldigt låg och det märkte jag kanske speciellt när vi hade våra dummieträningar. Om hon sen även blev överansträngd av att springa mycket och därmed hade smärtor i ryggen vet jag ju inte riktig. Nu har jag koncentrerat mig helt på lydnadsträningen det sista året, vi tränar i stort sett ensamma, eller bara två hundar åt gången eftersom man bara startar i par. Jag har en tränare som är väldigt petig, förbereder oss ordentligt inför tävlingar och som lär oss hur viktigt det är hur man presenterar hunden och Russin tycker det är så jätte kul, visar det tydligt och det är ändå det som betyder mest för mig att vi har kul tillsammans och att andra ser att vi är ett fint team tillsammans Russin och jag.
Flatcoat i vått och torrt 