och det ser ut som om det skulle bli en vit jul vilket alltid är fint. Det har visserligen ösregnat hela lördagen och söndagen, men snön ligger fortfarande kvar även om det har minskat kraftigt. Idag sa vi ialla fall att vi måste ut och röra på oss ordentligt, så Arthur packade in en kälke och jag mina skidor och så stack vi iväg. Naturligtvis trodde vi att det skulle snöa om vi kom upp lite, men det visade sig att det regnade även uppe på 1600 möh. Inte roligt alls och vi blev rätt så blöta även om vi hade bra kläder på oss. Vi gick alltså uppför, Arthur med kälken och jag med mina skidor ung. 1 1/2 timme och sedan åkte vi ner igen. Arthur hade det lite kämpigt med sin kälke för den sjönk ner i den blöta snön. Jag hade det bättre med mina skidor. Russin tyckte naturligt vis att det var toppen. Det var även en liten test hur Russin beter sig när jag åker skidor. Jag var lite rädd för att hon skulle springa och försöka ta tag i byxbenen, men hon sprang så fint bredvid hela tiden. Nu åkte jag förståss mest bara rakt fram hela tiden så vi får väl se hur det går när jag gör svängar, men det är väl en träningssak det också. Jag har nämligen köpt ett par turskidor, så nu ska vi gå på tur ibland tillsammans vi tre, Arthur, Russin och jag.
Annars har det inte hänt så mycket. Jag tränar lite själv och märker att det går vidare och det är så kul. Russin är så pigg, glad och vill göra allt riktigt. Hon är helt underbarbar min söta lilla Russin!!

blev tyvärr ingen höjdare.  Det var international utställning både på lördagen och söndagen. Nöjd är jag väl inte, men vem är det när det blir en tvåa. Vi blev visserligen även placerade som tvåa i Russins klass båda dagarna så det är väl kanske okey då. Jag var medveten om att det nog inte kommer att bli en topp-placering för Russin har fortfarande inte fått tillbaka sin päls. På lördagen dömde Bjarne Sörensen och det var trettio flattar anmälda (om man tänkar på Sverige är det ju ingenting) av dessa flattar var det bara en hanhund som fick excellent dvs en etta alla andra fick sehr gut dvs en tvåa. Detta tycker jag är lite konstigt för delas det ut så många tvåor måste det väl även delas ut någon med ”gut” dvs en trea också. Det är lika konstigt som om alla hundarna får excellent,( men då är det naturligtvis ingen som klagar)Nåja domaren var väldigt besviken över standarden i Österrike berättade de som pratade lite med honom efteråt och menade att nästan ingen av hundarna hade svansen riktigt ansatt och alla hade päls som inte var i showcondition. Hade vi ställt ut i de skandinaviska länderna hade vi fått treor allihopa och de som har svenskuppfödda hundar har väl inte fått de bästa för de behåller kanske uppfödaren i skandinavien.  Även jag pratade lite med honom för jag ville veta vad det var som han mätte på Russins huvud, han förklarade allt, tog sig tid och verkade trevlig. Som sagt hade jag nog inte riktigt räknat med en etta och är egentligen inte heller så besviken som flera andra var. Alla väntade nu att de på söndagen blir det kanske fler ettor. Dömde gjorde Brenda Banbury. Här blev det, tror jag fyra ettor som delades ut. Ingen etta i tikarnas öppenklassen. Hanhunden som på lördagen vunnit allt fick en tvåa på söndagen. Russins kritik kan ni läsa här: http://chokladrussin.at/russin/kritik.htm Nu hoppas jag att pälsen växer ut lite till i mitten av januari och att vi kanske kan få en etta då.

Fredagarna slutar jag redan klockan tolv. Det är så härligt för då kan man utnyttja dagen lite mer. Egentligen hade jag och Doris bestämt att vi skulle träna tillsammans, men Doris var tyvärr tvungen att jobba över lite, så det blev ingen träning tillsammans. Regnade gjorde det ordentligt. Men eftersom jag ändå hade med mej allt åkte Russin och jag själva till skogen och tränade. Hon var så duktig. Sprang fram och tillbaka som en liten vessla och hämtade den ena dummyn efter den andra. Härligt! Igår var det meningen att jag skulle ha lite lydnadsträning, men snön vräkte ner, det var väldigt halt på vägarna och det blåste ordentligt så jag ringde faktiskt och sa att jag inte kommer. Jag brukar inte vara den som bryr mej om dåligt väder, men är väglaget så dåligt, då struntar jag faktiskt idet. Jag gick en långpromenad i snöovädret istället och det var jättemysigt. Russin njöt naturligtvis. Så i morse ringde Doris och frågade om jag inte hade lust att träna med henne. Naturligtvis ville jag det! Solen lyste och snön gnistrade. I Innsbruck hade det inte snöat så nycket som här i Wattens 15km ifån Innsbruck. Russin arbetade exemplariskt och jag var riktigt stolt över henne. Tyvärr var Siena inte alls i form och det var jätte tråkigt. Jag tycker så synd om Doris när Siena uppför sig som hon gjorde idag. Hon har det verkligen inte lätt. På eftermiddagen gick jag och Arthur en runda i snön och njöt av det fina vädret.

Dagarna försvinner bara. Det är mörkt när man går till jobbet och mörkt när man kommer hem. Träningen blir det inte så mycket av under veckorna. Lite hemma i hallen och lite nere i garaget, men det känns lite tråkigt. I fredagseftermiddag hade vi lite grupp träning igen, men den var inte heller så rolig. Det blev lite övningar som jag lika gärna skulle kunna göra själv på åkrarna här utanför och hade egentligen inte behövt köra 45km enkel sträcka. Nåja, det är sånt som man inte vet innan. I lördags åkte jag och Russin till skogen och där hittade jag ett fint område och där tränade vi lite, men just nu känns det inte så roligt det heller. Det är så mycket som jag inte alls är nöjd med och som jag inte får rätsida på. Det är inte heller så lätt att få tag i någon som vill hjälpa till med träningen. Ja, det blir väl bara att fortsätta att läsa bloggar och hämta träningstipps och försöka själv att få ordning och reda på allt. Stackars försökskaninen Russin!!! men ibland tror jag hon tycker det är kul så länge hon får lite godis med jämna mellanrum. 

Russin och jag kom precis från vår lunchpromenad och nu måste jag berätta historian som en äldre herre berättade för mej precis. Han berömde och klappade först Russin och tyckte att hon var så fin och sen berättade han att han själv hade haft en tik i 15,5 år. Han sa: jag skulle kunna skiva en hel disertation om henne, men det började så här:
”Jag var på semester på Ischia och där såg jag en dag plötsligt en liten hund hänga utmed klipporna. Framtassarna ihopbundna och snöret om halsen. Det var verkligen inte lätt att komma fram till hunden och jag riskerade faktiskt livet, men jag lyckades att rädda henne. Jag var kvar ytterligare två veckor och den lilla tiken som bara var ung. fem månader vek inte från min sida. Det var kärlek vid första ögonkastet för oss båda. Hemresan närmade sig och jag var tvungen till att ta tåget hem. Det här var väldigt många år sedan, men jag hittade en karton där jag la henne och sen bar det iväg. När konduktören kom fick jag lösa en halv biljett för henne. Jag protesterade lite eftersom hon inte var så stor och kartongen stog på golvet, men de sa bara ”det kvittar om hunden är stor eller liten, den måste alltid betala halva priset” sen kunde resan gå vidare. Vid gränsen Italien/Österrike visste jag inte riktigt hur jag skulle göra. Då var ju kontollerna väldigt stränga och allt blev kontrollerat, men på något sätt hade tullen redan fått reda på historien om hur jag hade räddat hunden och de sa bara ”du har riskerat livet för den här hunden, så då ska inte vi sätta stopp här, utan åk bara vidare de sista milen hem med henne”. Det gjorde jag naturligtvis och jag fick ha henne 15,5 år och vi fick uppleva så otroligt mycket tillsammans men det får jag väl berätta om vid ett annat tillfälle”.
Det var väl en fin liten historia? Det är så kul när folk tar sig lite tid och berättar lite om sina öden.

Förra året vid den här tiden gjorde vi en HD röntgen på Russin. Vetrinären upptäckte då att Russin har spondylos och sa att han inte har sett något liknande på en så ung hund. Det var naturligtvis ett stort bakslag, men även om vetrinären sa att vi skulle vara lite försiktiga med henne, beslutade jag att vi ska ha kul tillsammans. Vill hon hoppa så ska hon få göra det och vill hon skutta omkring i snön så ska hon få göra det. Förra veckan gjorde vi en ny röntgenbild på Russins rygg och det ser precis lika dant ut som förra året och jag är så otroligt lättad över att det inte har blivit värre.
Ha en fortsatt bra vecka!

men en bra hundägare.
Arthur har bett mej att göra köttbullar flera gånger. Jag tycker det är lite kladdigt och jobbigt och det blir helt enkelt inte av. I början av december är nästa utställning och då tänkte jag: Russin tycker ju köttbullar är så gott! Jag tror att jag ska göra några köttbullar och nu ligger de här och är faktiskt väldigt goda. Arthur ska nog få några han också så att han inte blir ledsen, men resten fryser jag in till kommande utställningar

Toreggenkogel

Oktober har verkligen bjudit på ett underbart höstväder. Det var nu tredje helgen i rad som det bjöds på strålande solsken. Man vill bara ut och naturligtvis är det synd att man inte kan ta lite semester nu när det är så härligt. Varma dagar och rätt så kalla nätter, men jag tror att vi bara har haft en frostnatt hittills.
Tyvärr blev det ingen tisdagsträning förra veckan eftersom Doris blev sjuk, men jag tränade lite själv med Russin och hon var riktigt duktig. Jag tränade mest lätta dirigeringar. Jag är inte riktigt säker på att hon förstår mej, det fungerar ju för det mesta men tyvärr inte alltid, dessutom har jag problem med att hon snabbt tycker det blir tråkigt när man tragglar samma sak. Åhh vad jag saknar någon som verkligen kan hjälpa mej, just nu tycker jag att jag går omkring i en cirkel och inte kommer någon stans. I fredags hade vi apporteringsträning med retrieverklubben och Russin var väldigt okoncentrerad igen. Lätta markeringar som inte alls fungerade. Hon var visserligen först på rätt väg, men vek sedan alltid av till vänster och där spang hon omkring, nosen var inte heller på, så jag vet inte riktigt vad hon hade i huvudet. Vi gjorde även walk up och här knallade hon. Precis lika dant var det på lördagen när vi hade träning med retrieverklubben (det är en träning som är lite då och då med olika tränare) igen. Vek av till vänster, nosen var inte i marken och där sprang hon omkring och tyckte det var skönt och ignorerade  mej och mina kommandon helt och hållet. Den ena tränaren sa att hon visste precis var dummyn var, men tyckte att det var roligare att springa omkring och lukta i omgivningen och den där dummyn hämtar jag så småningom.  Kul att höra! Men vad ska jag göra åt det?? Den andra tränaren sa att hon inte litar på mej eftersom hon inte sprang ut snabbt på en ”blind” OK, det vet jag nog hur jag ska träna, men det andra är det ledarskapet? Eftersom jag alltid måste försöka göra allt roligt för att få upp arbetsglädjen har jag kanske släppt lite för mycket på ledarskapet dvs jaktlydnaden. Jag har nu tänkt att jag de närmaste veckorna, från och med onsdag, bara ska träna lite, lite och framför allt steadyness, dummys kastas och jag hämtar, inte Russin. Det kanke blir bra markeringsövning för mej också. Nog om detta.
Igår var vi iväg och vandrade igen. Vi tog Ahorn-linbanan från Mayerhofen i Zillertal upp till 1985 möh och därifrårn gick vi upp först upp till Filzkogel 2327 möh. Det gick så snabbt och lätt så vi beslutade oss för att gå till Toreggenkogel 2470möh. Vilket väder och vilken utsikt! Ja, vi har det verkligen underbart. Russin tycker också att det är härligt och kan springa omkring så mycket hon vill. Att åka linbana är ju tack och lov inte heller några problem för henne. Nu önskar vi alla som har orkat att läsa hit härliga dagar!

Bike and Hike

Lördag, fint väder och varmt, man måste bara iväg. Cyklarna hamnade i bilen, ryggsäckarna packades med vandringskängor och klädbyte och sedan bar det iväg. Det blev först en timmes cykling upp till Gufferthütte och sen vidare upp till Halserspitz 1,863 möh. Vandringen tog drygt en timme och utsikten var otrolig. Russin skuttade omkring och verkade inte ett dugg trött. Sen bar det iväg neråt igen som naturligtvis inte tog riktigt så lång tid. Vi gjorde en paus i Gufferthütte och åt en schnitzel för att sedan rulla nerför med cyklarna de sista 8 km. Vi körde rätt så långsamt nerför med hänsyn till Russin som verkade lite trött den sista biten. Det var verkligen en härlig dag och jag hoppas det blir flera.

Bike and Hike