Det har egentligen bara hänt en sak i november som är lite speciell och det var att vi åkte iväg till Sydtyrolen i Italien för att träna lydnad en söndag. Det var Michi med Hanni och Kerstin med Momo och jag med Peppar som körde ner till Terlan mellan Bozen och Meran. Här i Österrike använder man de tyska namnen för området Sydtyrolen och så här skriver Wikipedia:

”Huvudartikel: Sydtyrolens historia

tillföll det romerska riket år 59 f.Kr. Från 500- till 800-talet e.Kr. befolkade bajuvarer (bajrare) och langobarder regionen tillsammans med de romaniserade infödda. Den tillhörde Frankerriket och kom sedan under jarldömet Tyrolen fram till 1342 då det blev bayerskt, varpå det 1363 blev en habsburgsk besittning och alltså tillföll Österrike, till vilket det hörde fram till 1919.

När Italien 1915 inträdde i första världskriget på ententen sida, mot sina tidigare allierade i trippelalliansen, var större delen av den österrikisk-ungerska armén uppbunden på den ryska fronten. Försvaret av Tyrolen uppdrogs därför i stor utsträckning åt överåriga och frivilliga. Trots det fick inte Italien några framgångar i sina anfall. Tvärtom så stod den italienska armén på gränsen till sitt sammanbrott 1917 och kunde endast räddas genom franska, brittiska och amerikanska insatser. Som belöning fick Italien 1919 allt område söder om Brennerpasset, med gränsen längs vattendelaren. Kravet som italienska nationalister länge hade framfört och huvudanledningen till att Italien gick med i kriget var att annektera de italiensktalande provinserna Trento (södra delen av Tyrolen, söder om dagens Sydtyrolen) och Trieste (alltså Istrien som på den tiden var mestadels befolkad av italienare), som före första världskriget låg under österrikiskt styre. Befolkningen i Sydtyrolen bestod då till nästan helt av tysktalande utom i större städer där fanns en minoritet italiensktalande och i de helt ladinsktalande områden i öster”

Det är fortfarande så att de flesta pratar tyska i detta området vilket naturligtvis är väldigt praktiskt, när man som jag, inte kan någon italienska.

Vi körde iaf i väg tidigt på söndag morgon och det snöade rätt så kraftigt upp till Brennerpasset På den italienska sidan snöade det nästan inget alls. Väl framme i Terlan efter knappt två timmar var det lite kallt, men solen tittade snart fram. Vi hade en riktigt härlig solig och rolig dag tillsammans med Renate Tribus och vi fick verkligen lära oss mycket och fick med oss många tipps. Nu ska vi träna ordentligt på detta och så får vi se när vi ska åka iväg nästa gång. Vi ska försöka få till en träning sådär alla sex till åtta veckor. Antingen hos Renate eller här på ”vår” träningsplan i Weer. Det ska bli väldigt spännande att se vad det kan bli av det hela. Planerna är iaf att vi ska starta och vara med på Österrikes lydnads-cup 2018. Kerstin och jag i klass ett och Michi i tvåan 🙂

Annars har det inte hänt något speciellt. Arthur och jag jobbar och sliter. Peppar har varit någorlunda städad. Vissa dagar har han inte sina nerver under kontroll, men sen går flera dagar riktigt bra. Vi tränar mestadels småsaker i lydnaden här hemma på kvällarna.

Veckan innan vi åkte till Italien tränade jag med Maria. Jaktlydnad – bara basics. Vi gick egentligen bara fot fram och tillbaka, tills Peppar var lugn och då fick han hämta en dummy. Jag tror ju mer och mer att vi båda nog skulle må bäst av att lägga allt som har med dummyträning att göra helt åt sidan, men steget är väldigt svårt för mig att ta eftersom det är det som intresserar mig mest. Jag tror nog att jag får skaffa en labrador istället för en flatte så småningom.

Utsikt över träningsplatsen und hundpensionatet i Terlan.

Utsikt från burgruinen Maultasch.

Om någon hade sagt det till mig i våras att vi skulle var uppe i BGH 3 till hösten hade jag nog bara skrattat. Ja, drömma kan man ju, men aldrig att vi skulle vara färdiga för att starta i BGH 3.  Det är egentligen helt fantastiskt och det är så kul att Peppar de sista månaderna verkligen har mognat och att vi mer och mer växer ihop till ett team. Nu blev det inte så många poäng i BGH 3, men det är egentligen mitt fel eftersom jag, när jag är nervös, inte kan kasta apporten ordentligt över A-hindret. Det verkar som om jag på något sätt får spärr i armen. Nu kom apporten för långt till vänster och Peppar, som egentligen älskar att springa eller hoppa över A-hindret, sprang direkt till apporten och slopade hindret helt och hållet. Sådana saker har jag naturligtvis inte tränat in ännu, missarna som kom därefter är nog en följd av det första felet, för jag tror nog att Peppar kände att det inte var riktigt rätt det han gjorde. Dessutom ösregnade det och det gjorde det hela inte precis lättare. Nåja, det kommer så många fler tillfällen och vi ska säkert få ihop fler poäng 🙂

Dagen efter sken solen och vi startade i Obedience Beginner vilket motsvarar Lydnad Startklassen i Sverige även om jag tycker att vi här i Österrike har det mycket svårare. Vi har gruppmoment (läggande) inkl. att gå runt en grupp hundar samt att visa hundens tänder. Vi har ett skick till rutan samt apportering som i Lydnadsklass 1, ställande under gång och läggande under gång. Det betyder naturligtvis också, att steget från startklassen till Klass 1 inte är så stort. Vi blev iaf uppflyttade och det trots att Peppar visserligen sprang in i rutan, men där blev han stående för att sedan när jag sa plats gick utanför rutan och la sig där? Det var kanske för blött i rutan. Jag vet inte vad som hände.  Till våren startar vi iaf i Lydnadsklass 1. Jätte kul och stolt är jag också 🙂

Bilden från Hundesportverein Weer

Någongång i början i Augusti bestämde jag mig för att göra Retrieverclubbens Mentaltest här i Österrike. Ärligt talat vågade jag inte göra den tidigare eftersom jag gärna ville ha lite mer ”känsla” med Peppar. Jag ville tex att han skulle komma tillbaka med en dummy och att han inte jagade upp sig alltför mycket.

Bad Leonfelden ligger i Oberösterreich rätt så nära gränsen till Tscheckien och kör man den snabbaste vägen tar det ca. 3 1/2 timme. Vi bestämde oss dock att göra en liten utflykt och körde omvägen över Passau och övernattade i närheten av Bad Leonfelden. Veckan innan var det ett underbart höstväder, med sol från morgon till kväll. Naturligtvis slog vädret om på lördagen och vi fick inte se så mycket sol utan mer regn. Verkligen synd, men solen hälsade på oss några gånger i alla fall. Vägen upp till Passau var rätt så dryg mestadels utan motorvägar och mycket trafik. Vi hade tagit med oss lite fika och pausade på ett ställe där Peppar kunde springa av sig lite. I Passau fick han sitta kvar i bilen medan vi gick en runda för att titta på stan. Det är verkligen en fin stad och det hade varit spännande att se lite mer, men det får väl bli någon annan gång. Nu körde vi vidare efter en timmes sightseeing. Vi körde utmed Donau en bit och sen in i ett väldigt kuperat landskap. Jag tycker det var jätte vackert, så småningom kom vi fram till vårt hotel ”Keplingerwirt” i St.Johann am Wimberg. Ett rätt så enkelt hotel men med en restaurang med två kockmössor. Efter en långpromenad med Peppar i det vackra landskapet blev det alltså en ”njutarmeny” med sex rätter och gott vin till det till kvällsmat. Fantastisk gott och trevligt!

Nästa dag skulle alltså mentaltesten äga rum, men vår tid var först klockan två. Så först tittade vi lite på Bad Leonfelden och drack en kopp kaffe. Själva staden tyckte jag inte var så speciell, men det berodde kanske på vädret. Det regnade rätt så kraftigt. Efter en ordentlig runda i skogen med Peppar var tiden kommen för att anmäla sig. Vi var fyra som gjorde testen tillsammans. Vi började med chipavläsningen och Peppar var uppe i varv ordentligt. Så jobbigt! Efter det var det exteriörsbeskrivning. Här uppförde sig Peppar jättefint och vi fick excellent 😀 därefter fick vi gå en runda innan vi släppte hundarna. Här började bedömningen av hur hunden uppför sig mot andra hundar. Eftersom Peppar var uppe i 360 blev det tyvärr därefter och han var väldigt påträngande mot de andra hundarna, därefter var det lek med ägaren och lek med främmande person – inga problem- efter det ett skott och en kastad dummy som skulle hämtas – inga problem här heller, därefter skulle det testas om hunden kunde söka. Det var fyra dummys som låg i ett mindre område i skogen. Inga problem här heller för Peppar. Alla fyra var snabbt inne. Därefter testades det om hunden visade rädslor inför ljud, vita lakan, motorsåg och barnvagn. Peppar hälsade glatt på allt och alla, inga rädslor alls men skällde gjorde han ordentligt eftersom han blev rätt så upphetsade av allt. Till sist testades det om hunden kunde simma och det var ju inte några problem här heller. Peppar fick ihop 92 poäng av 99. Full pott överallt utom den första stationen där han var för påträngande gentemot andra hundar. Det var kul att vara med och vi hade verkligen en toppenhelg även om vädret inte var med oss.

Vi har ett underbart väder och jag var helt enkelt tvungen att njuta lite av solen och värmen. Jag tog alltså en dag semester och gick upp till Walderalm med Peppar. Tänk vad bra man har det.

Just nu ligger vi i hårdträning. Sista helgen i Oktober startar vi i BGH 3 på fredagen och på lördagen Obedience Beginner (Lydnad Startklass). Spännande och kul. Peppar kan allt och det är egentligen bara att hålla tummarna för att att vi sköter oss och att vi håller våra nerver under kontroll. Ett problem för oss båda 🙂

 För tillfällat tränar vi inte alls med dummys. Jag gör ett uppehåll och vi får väl se när vi kan börja träna det igen. Jag kontaktade Maria – en ung tjej med jaktlabbi som är väldigt duktig och som jag känner sedan Russin var unghund- och igår söndag förmiddgag åkte vi till henne så hon fick titta på oss ordentligt. Hon bekräftade det jag redan vet, att innan vi sätter igång igen måste Peppar och jag hitta till varandra och att allt ska vara lugnt och fint. Hon tror säkert att vi får till det och jag säger att vi ska få till det.

Har precis kommit hem ifrån Sverige och Peppar är naturligtvis glad över att jag är tillbaka igen. Det känns lite konstigt att vara ifrån mina killar. Jag flög hem på torsdag eftermiddag Innsbruck – Frankfurt – Köpenhamn och sen tåget upp till Laholm. Allt gick väldigt smidigt. Vi tog ett glas vin Mamma och jag och firade hennes dag och pratade lite. Jag var lite överraskad att hon mådde så bra, men visst märker man att hon är glömsk.

Åsa kom nästa dag precis efter frukosten. Hon var på väg tidigt, men det var naturligtvis bra. Vi beställde några tårtor och handlade lite till lördagens gäster. Vi fixade till lunchen, morgondagens kycklingsallad och ställde ihop bordet och dukade. Vi hann med riktigt mycket och det var kul att umgås lite.

På lördagen var då själva kalaset. Vi hade beställt på Norrvikens trädgårdar. Så otroligt fint, fantastiskt god mat och väldigt trevlig och duktigt personal. Vi hade det så trevligt och det var så kul att träffa alla. Tyvärr finns det ju inte många släktingar kvar. Efter lunchen åkte vi alla hem till mamma och drack kaffe och åt god tårta. Vi var alla proppmätta, men efter ett tag gick det ner lite kycklingsallad också och tur var väl det för vi hade gjort rätt så mycket. Det blev inte sent och efter alla åkt gick vi och la oss, mamma och jag, rätt så tidigt.

På Söndagen var det bara mamma och jag. Vi pratade mycket. Det kommer upp så många gamla minnen och mycket som jag inte har hört tidigare. Det är riktigt intressant att höra hur mamma hade det som liten flicka och ung tjej. Jag plockade även ner nästan alla äpplen och gick en runda i Laholm. Vädret var väldigt fint om än lite kallt. Jag tog avsked av mamma på kvällen eftersom en taxi skulle hämta mig klockan 06.05 på morgonen.

Taxi kom naturligtvis för sent och det kändes väldigt nervöst om jag skulle hinna med tåget. Taxin gasade på ordentligt och jag hann 🙂 Flyget gick denna gången från Köpenhamn – Wien – Innsbruck. I Wien var flyget till Innsbruck lite försenat, men det var bara drygt en halvtimme och när vi landade i Innsbruck hade vi nästan ingen försening alls. Arthur och Peppar hämtade mig, jag körde Arthur till jobbet igen och efter det åkte Peppar och jag hem och gick en långpromenad.

Det var några härliga dagar, men alldeles för kort och naturligtvis hade det varit mycket roligare om Arthur och Peppar hade varit med.

Det är nu tredje helgen i rad som det regnar. Börjar bli lite tråkigt eftersom det är fint väder under veckan och lagom till helgen regnar det och inte är det lite heller. Ösregn! Eftersom retrieverklubbens sektion Tirol har organiserat två workingtester har jag varit och hjälp till lite. Det var inte mycket jag behövde hjälpa för det blev bara två förmiddagar. Den ena för två veckor sedan och den andra förra söndagen. Båda gångerna öste regnet ner som om himlen vore öppen.  Jag var jag stewart båda gångerna. Första gången i Pillersee med den danske domaren Walter Mygil och förra söndagen för den österrikiska domaren Sebastian Hochreiter. Just stewart tycker jag är toppen eftersom man ser bäst och sedan får man höra vad som var bra och vad som inte var bra.

Pillersee 2017 – Foto Peter Weissböck

Pillersee 2017 – Foto Peter Weissböck

Praxmar Lördag 2017 – Foto Peter Weissböck

Förra lördagen startade jag faktiskt med Peppar i nybörjarklassen. Vi åkte till  Praxmar vilket bara tar 45 min med bil. Vädret var någorlunda, det regnade iaf inte och Peppar kändes någorlunda fokuserad. Jag satte allt på ett kort och beslutade att efteranmäla och iaf våga och se hur Peppar reagerar. Jag tycker att han har skött sig rätt bra den sista tiden, men allt var som bortblåst. Peppar gick upp i varv något helt otroligt. Efter två nollade stationer avbröt jag det hela. Jag vet inte riktigt vad som hände, men sedan dess är han jätte nervös när vi kommer till ett nytt ställe, dvs han är ännu mer nervös än han brukar vara. Det kvittar om det är i stan eller ute i skogen, det är nästan hysteriskt det hela. Jag vet och förstår inte varför han blir så. Det är iaf jäkligt jobbigt och förbaskat tråkigt och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det hela. Peppar är som i en egen värld och det går liksom inte att få kontakt med honom.

Vi fortsätter emellertid att träna lydnad och det går bättre och bättre. Peppar tycker att det är jätte kul och även jag tycker det är kul. Här gäller det naturligtvis också att försöka att blanda övningarna så att det inte blir för roligt.

Idag på eftermiddagen avtog regnet lite och vi gick en liten runda, Peppar ”out of control” och jag frustrerad, men det var skönt att röra på sig lite.

Arthur och Peppar Weerberg

Peppar är inte bara i mina ögon väldigt fin. Idag var vi på utställning i Innsbruck. Jag var som vanligt rätt så nervös innan vi gick in i ringen, men när det var våran tur försvann nervositeten och Peppar var jätteduktig. Det var riktigt roligt att visa honom. Vi blev fick excellent och blev placerade som tvåa. Jätte roligt👍.
Domaren Verrees Jef's kritik: "Nice type, 3 years old, but rather small, sweet head, good reach of neck, tail well set, excellent coat, enough angulation, nice tiny feet, moved and showed well;"

Idag är det den 15 augusti och det är helgdag i Österrike. Jag måste erkänna att jag älskar alla dessa helgdagar som vi har här.

Idag bar det iväg till Leutasch, närmare bestämt Scharnitzjoch. Om det är någon som är riktigt intresserad kan man läsa (visserligen på tyska) och se bilder om turen HÄR Det var bara Peppar och jag eftersom Arthur ville göra en Mountainbiketur istället.

Vi startade i Lehner och sen bar det av uppför i många serpentiner igenom skogen. Helt plötsligt tog skogen slut och vi hade en underbar utsikt över bergen runtomkring. Nu var det inte så brant längre, men eftersom det inte fanns någon skugga var det lite ansträngande ändå. På vägen fick vi veja både för hästar och kossor, fåren sprang iväg själva. Efter ca  2 1/2 timme var vi uppe vid Scharnitzjoch. En underbar utsikt, soligt och lite vind som svalkade lite. Vi fikade lite och sen bar det iväg nerför igen mot Wangalm och Wettersteinhütte. Här valde jag att gå rakt ner och inte göra omvägen över Wurzelsteig, eftersom jag gick den rundan för några år sedan.  Det blev långt ändå och vi var allt lite trötta i benen båda två när vi kom till bilen.

Idag hade vi träning med Barbara i Lottensee igen. Peppar blir duktigare och duktigare, men tyvärr är han inte riktigt tyst. Det är så tråkigt, men jag tror nog att vi ska kunna starta på några Workingtests nästa år ändå. Jag kommer skita i det och om det blir nollor så får det bli det, men starta ska vi 🙂