I helgen hade jag anmält till en stor tävling. Det var årets första österrikiska Cup-Tävling i Obedience. Jag ville helt enkelt veta hur Peppar sköter sig vid en så stor tävling. Naturligtvis var han väldigt uppskruvad och nervös första gången vi gick ut på tävlingsplatsen. Det var fri träning för de startande och naturligtvis andra hundar där.Peppar lugnade ner sig så småningom. Vi gick egentligen bara omkring lite på platsen och jag visade honom hindret och lät honom hoppa över det några gånger. Jag pratade rätt så länge med en Facebook bekannt och plötligt var det inga som tränade längra. Jag gick in med Peppar igen och vi gjorde några övningar och han fick springa omkring lite. Det kändes bra, iaf för mig.

Nästa dag, på söndagen skulle vi starta. Samling för oss var först klockan fem, så det var en väldigt lång väntan. Vi tittade lite på 2:an och 3:an och det var många duktiga ekipage. Vi gick även en runda för att komma ifrån det hela lite och så att Peppar kunde springa av sig lite (jag vet inte om det var så bra egentligen). Nu var det en del som hade hoppat av och vi fick starta redan straxt efter fyra. Så skönt att väntan var över. Inmarschen var väl inte så fin, men Peppar satt alldeles stilla och det blev 10 poäng där. Nu var mitt mål redan nått, så skönt. Apportering nästa: här blev det lite tugg och 7,5 poäng, det fria följet kändes inte så bra, Peppar väldigt ofokuserad och känslan visade sig vara riktig. det blev bara 6,0  poäng. Ståendet brukar alltid vara bra, men jag vet inte varför det inte var det denna gången. 6,5. Inkallandet var snabbt, men ett lite sämre avslut 8,0, läggande under gång här gjorde jag fel för jag gick inte bakom hunden 6,5, Konan gick jätte bra: 10 poäng, Hopp över hinder: 9,0,  Rutan som egentligen alltid gått bra nollade vi. Han sprang för  långt och jag fick inte in honom i rutan. Distansen: här irriterades han av personen bakom och vände sig vid sista skiftet: 7,5; Helhetsintryck: 8,0. Peppar kan visserligen mycket bättre, men jag är så nöjd med våran debut på främmande plats. Jag tror att vi kanske inte gjorde en så fin bild, men att Peppar ändå var glad för att jobba även om allt runtomkring var otroligt intressant.

Resan hem på tre timmar gick bra. Tack och lov inte allför mycket trafik.

Steyr

Steyr

Steyr

Steyr

Utsikt från Dambergwarte

Utsikt från dambergwarte

Die Dambergwarte ist ein 1972 errichteter, hölzerner Aussichtsturm auf dem Damberg im Gemeindegebiet von Sankt Ulrich bei Steyr. Er liegt an der Grenze zu Garsten. Die Höhe beträgt 36 m. Der Turm ermöglicht einen weiten Rundblick auf die Voralpen und das Alpenvorland

Så kul och så bra. I helgen var Peppar och jag på Seminar med Renate Tribus, Vi har lärt oss jätte mycket. Vi var här i Weer och vädret var perfekt. Renate tyckte att Peppar utvecklats jättemycket och det har han verkligen. Han är helt enkelt mer stabil. Nu ska jag anmäla till tävling i mitten av april.

I helgen var vi i Matrei och det blev några nya bilder på Peppar. Arthur var uppe i Goldried och åkte skidor och jag och Peppar njöt av vårsolen.

Denna veckan har vi semester. Tyvärr blev jag sjuk och blev sjukskriven på måndagen och tisdagen. Så först på onsdagen kunde vi verkligen hitta på något. Vi åkte tidigt till Galtür och hade en helt fantastisk dag där. Jag gick en härlig vintervandring med Peppar och Arthur åkte skidor.

På torsdagen var det fel på varmvattenberedaren så då hittade vi inte på så mycket eftersom vi var tvungna att vänta på elektrikern och nu ska vi iväg till Matrei och stannar där tills på söndag.

Vi har så mycket snö i år. Det är en otroligt vacker vinter och inte så kallt. Vi har åkt kälke några gånger, men lydnadsträningen har fått vila.

Nu blev ju 2018 inte riktigt som jag tänkt mig, men jag försöker ändå att se  det positiva ändå. Jag lär otroligt mycket genom Peppar och jag märker naturligtvis mer och mer att det fungerar så mycket bättre om jag inte blir irriterad och verkligen försöker att var lugn och intala mig att han verkligen inte förstår vad jag menar om det blir fel. Det är ju det man läser överallt och alla säger till en, men som jag har så svårt för. Det som har gjort mig otroligt vild och förbannad är när han inte har kunnat hålla sig. När jag lägger ut en dummy och han måste ha den. Detta händer ju för det mesta bara vid den första dummyn. Alltså har jag nu lärt mig att jag ger Peppar första dummyn. Får han springa ett varv med en dummy först, har jag inga problem längre med detta. Innan vi startar all träning måste han springa av sig ordentligt. Han visar sedan tydligt att nu kan det börja och då går han fint och det är inget gnäll.

Målen för 2019 är:

Start i Lydnadsklass 2 och start i Dummy E.

Så nu är det skrivet. Dummy E är nybörjare och inte riktigt officiellt. Jag måste först få honom att fungera vid ett prov innan jag kan fundera på att starta i L.

Idag var Peppar och jag iväg och tränade med Daniela och Andreas och deras båda labbar, Ellen och Chico. Jag och Peppar har inte tränat dummy med andra sedan den 27 September och först sedan drygt en vecka har jag börjat träna lite igen ensam. Ärligt talat lite lustlos det hela, och jag har försökt att bevara lugnet även om det har gått snett. Daniela och Andreas har flera gånger sagt att jag ska höra av mig för att träna och jag har lovat att höra av mig. Nu tyckte jag att jag måste få ihop det före julen och jag är så glad för det, för en bättre julklapp hade jag inte kunnat ge mig själv. Naturligtvis visade Peppar både bra och dåliga sidor, men jag är så nöjd ändå. Eftersom Peppar gärna byter dummy, fick han alltid hämta den sista dummyn. De första gångerna när Chico eller Ellen hämtade sina dummys tyckte Peppar naturligtvis inte att det var rätt och blev rätt så högljudd. Jag ignorerade det helt och hållet och vid de sista dummisarna var han nästan helt tyst. Det var som om han fattade att han skulle få hämta han också när det var hans tur. Vi tränade i stort sett bara memorys och långa avstånd och Peppar var jätte duktig. Både Daniela och Andreas menade att de aldrig hade sett en flatte med den farten och raka linjer och helt utan att fråga. Ärligt talat tycker jag också att han jobbade fantastiskt och det kanske kan bli något av det så småningom. Man ska ju egentligen aldrig ge upp hoppet.

Efter semestern satte höstens aktiviteter igång. Först var det Workingtest i St. Ulrich am Pillersee där jag var funktionär på lördagen. Vädret var bra, inte för varmt och inte så blött som förra året. Jag var Stewart åt Mike Mulch och fick som vanligt lära mit mycket och se många duktiga och mindre duktiga hundförare. Det är alltid lika roligt även om det även blir lite frustrerande med tanke på hur duktig Peppar egentligen är och att vi inte får till det.

På fredagen den 28.9.2018 startade Peppar och jag på ett BGH 3 prov. Här gjorde han mig så ledsen genom att sticka ifrån mig mellan två övningar. Visserligen ropade jag ligg och han la sig ner nästan med en gång, men varför måste han sticka ifrån mig? Det känns så hopplöst. Dessutom blev han stående istället för att göra sitt och A-Väggen genade han i den ena riktningen. Det blev 86 poäng av 100. Vädligt givmilt 😦

På söndagen därefter var vi och tränade mit Barbara igen. Jag hade hoppats på att Peppar kunde uppföra sig någorlunda, men det gjorde han inte och jag tappade mina nerver. Helt färdig och ledsen var jag efter det och beslutade mig därefter för att lägga all appotering åt sidan. Vi koncentrerade oss på lydnaden istället och det känns både bra och roligt.

Helgen före ett lydnadsprov dvs 26-28.10. var jag på Ligthroom Seminar Fotobearbearbetning och det var jätte kul. Jag lärde mig mycket och det kändes skönt att koncentrera sig på något annat än hundträning. Under denna helgen fick Peppar någon slags magsjukdom och hade diaree. Det blev några rundor på natten och några gånger en snabb vända under dagen. På onsdagen var vi hos vetrinären och Peppar fick en spruta och diätfoder och naturligtvis hoppades vi på att det skulle gå över snabbt, men det gjorde det inte. En dag paus blev det visserligen eftersom det inte fanns något kvar i magen, men så fort Peppar fick mat igen satte diareen igång. Lydnadsprovet på lördagen fick jag naturligtvis stryka.Jag var både ledsen och orolig. Arthur åkte till veterinären på lördagen och då fick han antibiotika och blev snabbt bättre.

I mitten av November hade jag bokat en helg med fotografering. Även denna helgen var så rolig och lärorikt och det kändes så kul att kunna ha den möjligheten att uppleva detta.

 För övrigt var jag lite ledsen och deppig över att vi inte kunnat få ihop något bra resultat under hösten. Jag hade verligen inte några höga mål, men de jag hade, blev alltså inte nådda.

Naturligtvis kan jag inte sluta att träna, nu har det blivit en hel del träming i garaget här hemma. Småsaker och framför att kunna hålla positionen i fotgåendet vilket är väldigt, väldigt svårt.

Efter några helt fantastiska dagar uppe i Bolmen åkte vi tillbaka till Mamma i Laholm. Vi fixade lite till i trädgården, Arthur körde till tippen flera gånger, med döda träd och grenar som vi rensat bort och lite annat som skulle bort och avloppet i köket var vi också tvungna att göra vid. I källaren var det ett rör som läckte och som lagades provisoriskt. En eftermiddag åkte vi till Torekov och tillbringade några underbara timmar där. Tiden i Sverige gick otroligt snabbt och snart var det dax att köra hem igen.

Just nu sitter jag i ”våran” lilla stuga ”Lillebo”. Vädret har slagit om, och det är riktigt höstligt. Det regnar lätt och det blåser en lite kallare vind. Arthur stack iväg för att fiska på förmiddagen och jag har bakat en liten äppelkaka och inte gjort något alls speciellt. Jag njuter av att vara här, att gå mina rundor i skogen, sätta mig lite vid sjön och bara njuta. Det är så synd att stugan inte är lite, lite större för då hade det varit perfekt. Stugan är toppen för några dagar, men ska vi vara här en till två veckor behöver vi lite mer plats för att hänga upp våra kläder och speciellt när det är som idag, lite regnigt är det lite problematiskt.

Peppar är lite herre på täppan och skäller på allt och alla som går förbi. Skäller även på annat som han tycker verkar vara lite läskigt. Det verkar som om han är lite inne i en spökålder. Ibland tror jag att han ser lite dåligt, men andra gånger verkar det inte vara något fel på synen inte. Nåja, under hela semestern tycker jag han verkar väldigt uppskruvad och nervös. Det är riktigt jobbigt, men det är ju så han är, även om jag nog aldrig kommer att acceptera hans beteende.

Det finns nästan inga lingon och blåbärsriset är på sina ställen helt brunt. Det märks tydligt att det är alldeles för torrt. Karl-Johan svampar är det rätt så gott om, men de är väldigt maskätna och det är svårt att hitta fina exemplar.