Det är så svårt att skriva dess rader och naturligtvis rinner tårarna. I fredags klockan halv tre sa vi hej så till Peppar. Det var så svårt och så ledsamt.

Under veckan var Peppar väldigt rastlös och ville ut, ville springa, ville helt enkelt göra något. Jag förstår honom. Han har ju inte kunnat göra så mycket de senaste månaderna. Att se hans ögon gnistra till när jag släppte honom lös och sa ”hopp och lek” för att strax efteråt se besvikelsen när han inte kunde springa som tidigare. Det kändes så sorgligt. Annars var han väl som vanligt, sov visserligen mycket mer och kom ofta och pockade på uppmärksamhet. Han blev bortskämd och även godis när han tiggde. På onsdagen bestämde vi tiden met veterinären, även detta var ett samtal som var så svårt. Själva fredagen kom och den sista kisserundan. Peppar haltade extremt, han hade så bråttom ut, hade diarré och ville snabbt tillbaka hem igen. Han gick så långsamt och jag tänkte att tiden är kommen.

Eftersom Peppar var så rädd för veterinären dvs egentligen omgivningen där, hade vi bestämt oss för att träffas på en parkeringsplats i skogen i närheten och där fick han bedövningen och somnade så snabbt. Efter det körde vi till ordinationen.

Want to hold you close to me
And whisper in your ear:
”All I need is here
The moon, the stars and you”