Idag har det blivit några telefonsamtal angående olika tävlingar. Helt plötsligt är man lite attraktiv när det gäller att representera klubben. Känns ju rätt så bra egentligen, men med tanke på Russins hälsa dvs hennes rygg kommer vi bara starta på det det som var  planerat från första början. Det blir två tävlingar till nu i höst. En i slutet av september och en i slutet av oktober. Båda tävlingar ingår i en BGH-Cup varav den sista heter ”Tiroler-Sieger”. Än så länge ligger vi väldigt bra till, men det kan naturligtvis hända mycket på två tävlingar så det kommer att bli spännande. För mig känns allt helt otroligt, det är så man får tårar i ögonen när jag tänker på det. Att Russin och jag äntligen har kommit till en punkt som jag drömt om redan när jag skaffade hund. Så många gånger som jag varit på väg att ge upp allt pga Russins hälsa och hennes ständiga återkommande ovilja att jobba. Det har verkligen inte varit lätt och det har  inte varit lätt att ständigt få höra att man inte ”duger”. Russin är en i mina ögen en osäker hund och  hon tycker att det har varit jobbigt när vi har tränat och tävlat med andra hundar. Hon var väldigt låg och det märkte jag kanske speciellt när vi hade våra dummieträningar. Om hon sen även blev överansträngd av att springa mycket och därmed hade smärtor i ryggen vet jag ju inte riktig. Nu har jag koncentrerat mig helt på lydnadsträningen det sista året, vi tränar i stort sett ensamma, eller bara två hundar åt gången eftersom man bara startar i par. Jag har en tränare som är väldigt petig, förbereder oss ordentligt inför tävlingar och som lär oss hur viktigt det är hur man presenterar hunden och Russin tycker det är så jätte kul, visar det tydligt och det är ändå det som betyder mest för mig att vi har kul tillsammans och att andra ser att vi är ett fint team tillsammans Russin och jag.

Just nu drar ett åskoväder över oss och regnet vräker ner och det stormar. Vi hoppas bara att det inte börja hagla …

Igår var vi iväg och tränade igen, Russin går så bra just nu, men jag tycker att hon inte kan hålla koncentrationen så länge som hon brukar. Jag funderade på om jag bara inbillar mig det, men även Susi tyckte det, så det stämmer nog. Nästa helg är det tävling igen och jag hoppas så att Russin är pigg och kry så att vi kan visa hur kul vi har på lydnadsplanen tillsammans. Under veckan har vi koncentrerat oss på vändningarna och på att få de riktigt bra. Vi kör bara små korta pass, så Russin inte blir så trött, men hon blir så besviken när vi slutar. Tänk att hon tycker det är så roligt!! Min lilla goa Russinpuss!!

Vi var iväg till Vitality4Dogs och Russin blev masserad i onsdags. Jag trodde hon skulle ha många spänningar, men det var inte visst inte så farligt med det men reagerade rätt så mycket på ett ställe.  Själv känner jag mig rätt så deppig över hela situationen, det tar väldigt mycket energi och jag tycker egentligen inte att det är så kul att ha hund just nu 😦

…så himla snabbt. Jag hinner inte med, varken med det ena eller det andra. Det är inte så mycket som händer, men vi tränar igen Russin och jag. Hon vill så gärna och det är kul och underbart att se hennes glädje när jag packar ihop för ett litet träningspass här utanför,  men … efteråt är hon helt färdig … och eftersom alla tycker att jag överdriver och tar Russins problem alldeles för allvarligt försöker jag att inte se det. Inte höra hennes flåsande eller se hur hon vandrar från en plats till en annan för att ligga fem minuter och sen leta upp ett nytt ställe. Hur som helst var vi i Matrei i.O. över helgen och gjorde en underbar liten vandring. Vi tog kabinbanan upp och så gick vi ytterligare uppför en bit innan vi var uppe på toppen dvs Roten Kogel  2762 möh. Eftersom vädret är väldigt labilt var det inte länge som vi var där uppe eftersom de hade lovat åska på eftermiddagen. Vi gick tillbaka igen och strax innan vi kom till kabinbanan igen började det åska och regna.

Vi kom tillbaka till Österrike igen i gårkväll. Man frågar sig naturligtvis vad man gjort för att förtjäna ett  så uselt semesterväder. Känns onekligen lite trist. Nu var ju årets semester i vilket fall som helst inte så glädjande. Redan den andra dagen var pappas begravning. Det var en fin begravning om än väldigt sorglig. Efter Begravningsgudtjänsten samlades de närmsta på rökeriet i Laholm för en minnesstund. Det kändes bra att träffa Pappas syskon och andra släktingar som det verkligen var länge sedan vi sågs sist. Naturligtvis har det varit mycket andra saker som skulle klaras av under semestern t.e.x boupptäckning och två dagar innan vi åkte ner hit till Österrike hade vi urnsättningen. En fin minnesstund med mamma och mina två systrar med familjer. Det kändes väldigt tomt utan pappa på semestern

På måndagen var Russin och jag på ”Halmstad Hundsim”. Trevliga Anna kände igenom Russin,  mätte muskler och gav goda tipps. Russin fick prova på balansbollen och hon tyckte det var jätte kul så en sådan boll fick följa med hem. Träffade även duktiga Hanna från Kennel Blågul. Så roligt att ses i real life. Hoppas att vi kan ses någon annan gång oxå.

Russin och jag var iväg några gånger till Hjörnered bara för en långpromenad i skogen. Hittade några kantareller som avnjöts på kvällen. Det blev även två dagsutflykter till Bolmen. I år hyrde vi inte stugan som vi brukar hyra och jag saknade det.

Igår var det tre veckor sedan Pappa dog. Därför har det varit rätt så tyst här i bloggen och på facebook. Jag flög ”hem” till Sverige över helgen 16-18.6. och det kändes så skönt att kunna göra det. Russin fick vara hemma hos Arthur, vilket gick rätt så bra. Nu blir det så att vi gör semester lite tidigare iår. Vi kör upp redan på onsdag och stannar två veckor.

Idag har vi varit ute och tävlat, Russin och jag. Det var helt otroligt varmt  35° i skuggan och jag är så otroligt nöjd med Russin och hennes attityd. Att hon släpade efter lite vid några tillfällen är verkligen förlåtet. Vi blev placerade som tvåa av 21 hundar och det är verkligen inte dåligt!

Jag lägger ut en film i morgon idag blir det bara en bild!

Foto Anita Stockner – Fragensteinprüfung 2012