Fredagarna slutar jag redan klockan tolv. Det är så härligt för då kan man utnyttja dagen lite mer. Egentligen hade jag och Doris bestämt att vi skulle träna tillsammans, men Doris var tyvärr tvungen att jobba över lite, så det blev ingen träning tillsammans. Regnade gjorde det ordentligt. Men eftersom jag ändå hade med mej allt åkte Russin och jag själva till skogen och tränade. Hon var så duktig. Sprang fram och tillbaka som en liten vessla och hämtade den ena dummyn efter den andra. Härligt! Igår var det meningen att jag skulle ha lite lydnadsträning, men snön vräkte ner, det var väldigt halt på vägarna och det blåste ordentligt så jag ringde faktiskt och sa att jag inte kommer. Jag brukar inte vara den som bryr mej om dåligt väder, men är väglaget så dåligt, då struntar jag faktiskt idet. Jag gick en långpromenad i snöovädret istället och det var jättemysigt. Russin njöt naturligtvis. Så i morse ringde Doris och frågade om jag inte hade lust att träna med henne. Naturligtvis ville jag det! Solen lyste och snön gnistrade. I Innsbruck hade det inte snöat så nycket som här i Wattens 15km ifån Innsbruck. Russin arbetade exemplariskt och jag var riktigt stolt över henne. Tyvärr var Siena inte alls i form och det var jätte tråkigt. Jag tycker så synd om Doris när Siena uppför sig som hon gjorde idag. Hon har det verkligen inte lätt. På eftermiddagen gick jag och Arthur en runda i snön och njöt av det fina vädret.

Dagarna försvinner bara. Det är mörkt när man går till jobbet och mörkt när man kommer hem. Träningen blir det inte så mycket av under veckorna. Lite hemma i hallen och lite nere i garaget, men det känns lite tråkigt. I fredagseftermiddag hade vi lite grupp träning igen, men den var inte heller så rolig. Det blev lite övningar som jag lika gärna skulle kunna göra själv på åkrarna här utanför och hade egentligen inte behövt köra 45km enkel sträcka. Nåja, det är sånt som man inte vet innan. I lördags åkte jag och Russin till skogen och där hittade jag ett fint område och där tränade vi lite, men just nu känns det inte så roligt det heller. Det är så mycket som jag inte alls är nöjd med och som jag inte får rätsida på. Det är inte heller så lätt att få tag i någon som vill hjälpa till med träningen. Ja, det blir väl bara att fortsätta att läsa bloggar och hämta träningstipps och försöka själv att få ordning och reda på allt. Stackars försökskaninen Russin!!! men ibland tror jag hon tycker det är kul så länge hon får lite godis med jämna mellanrum. 

Russin och jag kom precis från vår lunchpromenad och nu måste jag berätta historian som en äldre herre berättade för mej precis. Han berömde och klappade först Russin och tyckte att hon var så fin och sen berättade han att han själv hade haft en tik i 15,5 år. Han sa: jag skulle kunna skiva en hel disertation om henne, men det började så här:
”Jag var på semester på Ischia och där såg jag en dag plötsligt en liten hund hänga utmed klipporna. Framtassarna ihopbundna och snöret om halsen. Det var verkligen inte lätt att komma fram till hunden och jag riskerade faktiskt livet, men jag lyckades att rädda henne. Jag var kvar ytterligare två veckor och den lilla tiken som bara var ung. fem månader vek inte från min sida. Det var kärlek vid första ögonkastet för oss båda. Hemresan närmade sig och jag var tvungen till att ta tåget hem. Det här var väldigt många år sedan, men jag hittade en karton där jag la henne och sen bar det iväg. När konduktören kom fick jag lösa en halv biljett för henne. Jag protesterade lite eftersom hon inte var så stor och kartongen stog på golvet, men de sa bara ”det kvittar om hunden är stor eller liten, den måste alltid betala halva priset” sen kunde resan gå vidare. Vid gränsen Italien/Österrike visste jag inte riktigt hur jag skulle göra. Då var ju kontollerna väldigt stränga och allt blev kontrollerat, men på något sätt hade tullen redan fått reda på historien om hur jag hade räddat hunden och de sa bara ”du har riskerat livet för den här hunden, så då ska inte vi sätta stopp här, utan åk bara vidare de sista milen hem med henne”. Det gjorde jag naturligtvis och jag fick ha henne 15,5 år och vi fick uppleva så otroligt mycket tillsammans men det får jag väl berätta om vid ett annat tillfälle”.
Det var väl en fin liten historia? Det är så kul när folk tar sig lite tid och berättar lite om sina öden.

Förra året vid den här tiden gjorde vi en HD röntgen på Russin. Vetrinären upptäckte då att Russin har spondylos och sa att han inte har sett något liknande på en så ung hund. Det var naturligtvis ett stort bakslag, men även om vetrinären sa att vi skulle vara lite försiktiga med henne, beslutade jag att vi ska ha kul tillsammans. Vill hon hoppa så ska hon få göra det och vill hon skutta omkring i snön så ska hon få göra det. Förra veckan gjorde vi en ny röntgenbild på Russins rygg och det ser precis lika dant ut som förra året och jag är så otroligt lättad över att det inte har blivit värre.
Ha en fortsatt bra vecka!