Vid sista besöket i Bolmen vet jag inte riktig vad som gjorde att det gick som det gick.   Russin och jag traskade återigen omkring i skogen. Jag kikade lite efter svamp och därefter gick vi ner till sjön så att Russin fick simma lite och få bort den värsta skiten från alla diken som Russin hittade.  Vi drack en kopp kaffe hos min morbror och Russin som låg under bordet började bli lite orolig och gnydde lite konstigt. När jag reste mig upp märkte jag att Russin hade problem med att resa sig. Hon kom upp, men kurade i hop sig och darrade.  Hon gick några steg och sen blev det lite bättre igen även om vi märkte att hon hade ont. Vi packade ihop och körde tillbaka till Laholm rätt så snabbt. Där fick hon smärtstillande med en gång. Det var så hemskt att se henne. Hon hade så ont och jag var helt förtvivlad. Hon låg helt stilla till klockan två på natten då hörde jag att hon gnällde. Vi bar ner henne så hon fick komma ut och kissa och så fick hon ytterligare smärtstillande. Sen låg hon helt stilla resten av natten. På morgonen var det inte mycket bättre. Hon stog helt ihopkurad och darrade tills hon plötligt tog några steg och sen gick hon rätt så normalt igen. Det blev ytterligare en tablett smärtstillande och så försökte jag förjäves att få tag på en veterinär som kunde ge henne en spruta med smärtstillande eftersom jag tyckte att tabletterna inte hjälpte så mycket. Eftersom Russin nu mådde bättre lät jag det vara. Jag är förtvivlad över att hon ska behöva få så ont. Är det bättre att låta henne få somna in? Ibland blir jag väldigt osäker, men så är hon så pigg och glad igen och då blir det svårt. Ska vi få bestämma så över liv och död? Samtidigt ska hon verkligen inte behöva ha så otroligt ont. Usch, att man ska behöva ha så tunga tankar.