Idag har det blivit några telefonsamtal angående olika tävlingar. Helt plötsligt är man lite attraktiv när det gäller att representera klubben. Känns ju rätt så bra egentligen, men med tanke på Russins hälsa dvs hennes rygg kommer vi bara starta på det det som var planerat från första början. Det blir två tävlingar till nu i höst. En i slutet av september och en i slutet av oktober. Båda tävlingar ingår i en BGH-Cup varav den sista heter ”Tiroler-Sieger”. Än så länge ligger vi väldigt bra till, men det kan naturligtvis hända mycket på två tävlingar så det kommer att bli spännande. För mig känns allt helt otroligt, det är så man får tårar i ögonen när jag tänker på det. Att Russin och jag äntligen har kommit till en punkt som jag drömt om redan när jag skaffade hund. Så många gånger som jag varit på väg att ge upp allt pga Russins hälsa och hennes ständiga återkommande ovilja att jobba. Det har verkligen inte varit lätt och det har inte varit lätt att ständigt få höra att man inte ”duger”. Russin är en i mina ögen en osäker hund och hon tycker att det har varit jobbigt när vi har tränat och tävlat med andra hundar. Hon var väldigt låg och det märkte jag kanske speciellt när vi hade våra dummieträningar. Om hon sen även blev överansträngd av att springa mycket och därmed hade smärtor i ryggen vet jag ju inte riktig. Nu har jag koncentrerat mig helt på lydnadsträningen det sista året, vi tränar i stort sett ensamma, eller bara två hundar åt gången eftersom man bara startar i par. Jag har en tränare som är väldigt petig, förbereder oss ordentligt inför tävlingar och som lär oss hur viktigt det är hur man presenterar hunden och Russin tycker det är så jätte kul, visar det tydligt och det är ändå det som betyder mest för mig att vi har kul tillsammans och att andra ser att vi är ett fint team tillsammans Russin och jag.
Flatcoat i vått och torrt 