Det har blivit rätt mycket träning den sista tiden. Peppar utvecklas hela tiden. Han älskar att träna, ger aldrig upp, litar inte riktigt på sig själv och att det verkligen är markeringen som ligger där, drar en extra runda, snabbare än nosen. Ja, ibland blir det lite för mycket spring. Vi försöker nu att lära honom att lita på sig själv och hans markeringsförmåga.

Han skyr inga hinder. Björnbärssnår och brännässlor det är inget han registrerar, ligger det något där som ska in så är det bara att hämta. Samtidigt tycker jag att han, trots det otroliga bytesbegäret, är relativ lätt att styra. Våra problem ligger på vårat förhållande till varandra. Jag har haft och har fortfarande väldigt dåligt tålamod med honom och Peppar vet precis hur han ska göra för att reta upp mig. Problem har vi även när andra är med, för då skruvar Peppar upp sig helt otroligt, kanske även för att han märker att jag gör det också eftersom jag vet hur han reagerar. Det blir liksom som en ond cirkel. Det värsta är väl att han inte kan vara tyst när andra är med. Jag ska och måste få bukt med allt. Jag läste tidigare några ord som jag hört tidigare, men som jag tyckte passade så bra just nu ”Resan är viktigare än målet”.