Igår kväll när jag var ute med Russin träffade jag på en kille som också var ute med sin flat. Jag har bara sett ”Nero”, som jag fick veta att han heter, på avstånd någon gång. Nero är mycket mer flattig än vad Russin är pigg, glad och busig är en bra beskrivning. Jag frågade killen vad Neros uppfödaren hette. Det var en uppfödare som tyvärr inte är registrerad som uppfödare, alltså inte hos ÖRC eller FCI. Nåja, tyvärr finns det sådana uppfödare här. Hundarna säljs med stamtavlor och olika papper och köparen tror att det är ”riktiga” stamtavlor. Den här killen var lyckligt ovetande om detta, som verkligen är ett problem, och berättade för mig att det bara finns 27 flatcoated i hela Österrike. Jag menade då att det finns ju flera och att Russin också är en flatcoated retriever.  Ja, men din är ju brun, och av de som är svarta och långhåriga (med betoning på långhåriga)  finns det bara 27 stycken svarade han. Flatten är visserligen inte så vanlig som i Sverige, men så ovanligen är den inte.

Russins rygg är bättre och det går bra utan smärttabletter. Det är lite svårt det där, att veta om man gör rätt eller inte. Hur ont har hon utan? Jag vill naturligtvis inte att hon ska behöva ha ont, men samtidigt blir hon lite påverkad av tabletterna verkar det som. Lite tröttare och slappare helt enkelt.  Igår fick hon massage och det var många muskler som var hårda. Vi går nu en gång i månaden och det verkar som om det är tillräckligt.

Snön försvann snabbt igen tack och lov. Längre upp kom det ca 40 cm, mycket är borta även där, men bergstopparna lyser vita. På fredag har vi lydnadsträning igen. Det ska bli kul med lite träning och den 8. eller 9. oktober har jag anmält till tävling BGH 3. Spännande!

Tittade precis ut genom fönstret och vad ser jag?   DET SNÖAR!!!!

Hösten kom över natten. I lördags var det fortfarande varmt och soligt. Alla gick omkring med t-shirt, shorts och sommarklänningar. Vi har haft underbara dagar de senaste veckorna med ett fantastiskt sommarväder. I går kom då regnet. Det öste ner hela söndagen och nu i natt har det blivit kallt också. När jag kom till Innsbruck nu i morse såg jag en bil som hade 10 cm snö på taket. Alla bilar som kör på vägar som ligger högre  upp måste ha snökedjor på däcken.  Även på motorvägen som går över Brennerpasset till Italien.

Annars har det varit lite tråkiga dagar. Vi har varit iväg på två begravningar och Russin har inte heller mått så bra. När den första begravningen var så passade Arthurs syskonbarn Russin. Vi tyckte väl att det var bra så behövde hon inte sitta i bilen vilket iof inte är så farligt, men nu blev det så. Russin har alltid haft och har fortfarande stora problem med att vara ensam, men barnen hade lekt med henne så det hade gått bra. Tyvärr hade de kastat pinnar i nästan hela tiden och Russin tyckte det var jätteroligt och barnen med, men Russins rygg tålde naturligtvis inte det. Hon kunde knappt gå på kvällen och har haft väldigt ont. Nu börjar det bli bra igen, men hon verkar lite låg fortfarande och tar det själv väldigt lugnt. I dag provar jag utan smärttabletter, men har en med i handväskan om jag märker att det skulle behövas. Jag själv tycker naturligtvis att det hela känns mycket jobbigt och är så ledsen över att situationen är som den är.

Länge funderade vi i morse om vi skulle åka iväg och titta eller inte. Eftersom vi ändå inte hade något speciellt för oss, så stack vi iväg. Det är ungefär 1 1/2 timmes bilkörning dit, och omgivningarna är helt otroligt vackra. I våras hade jag tänkt att starta själv, men …. och visst känns det lite trist att inte ha en hund som man kan starta. Nåja, Birgitta Staflund-Wiberg var ju där och dömde och det var kul att träffa henne igen och som vanligt var det härligt att se hundarnas arbete.

Cool Marker`s Dalila som även vann Elitklassen och blev JUDGES`CHOICE Workingtest Lech

I fredags var vi iväg och tränade lydnad igen. Det var ”lagom” varmt och allt gick så bra. Allt bara flöt på och Russin var pigg och uppmärksam. Det är så härligt när känslan kommer att man är ett team och att vi båda försöker göra vårat bästa. Vi fick beröm av tränaren som tyckte att det såg jättefint ut  😆

I lördags var det återigen en underbar sensommardag så vi stack i väg någorlunda tidigt till ”Lunstkopf” . Tyvärr blev det nästan lite väl varmt och det blev rätt jobbigt för oss alla tre. Tack och lov hade vi tillräckligt med vatten med oss. Solen gassade på otroligt och först när vi kom upp till toppen blåste det lite. Naturligtvis var det en fin utsikt och vi njöt av den ca. en timme innan vi begav oss nerför igen. Det blev en rätt så lång tur och jag var lite orolig för hur Russin skulle klara av det hela. Tack och lov har vi inte märkt något att hon har ont så det känns härligt. Hon är bara lite trött, men det är Arthur och jag oxå.

Några bilder blev det naturligtvis också

Utsikt från Lunstkopf - berget i mitten som är lite skogsgrön är Bärenkopf där Russin och jag var förra veckan

Russin på Lunstkopf

Utsikt mot Karwendel

Arthur och Russin Lunstkopf