Han är så otroligt söt och han har redan charmat våra grannar. Han verkar vara rätt så mjuk och en aning osäker när det gäller ljud. Han tycker om att mysa och gosa. Föremålsintresset verkar inte så stort dvs han vet tex inte riktigt vad han ska göra med en tennisboll. Det ska bli otroligt spännande att se vad det kan bli av denna goa killen.

Här kommer en bildbomb

• 

I går körde vi upp till Ulricehamn för att hämta Nox. Som jag har längtat. Vi kom hem till Josefin och i dörren möttes vi av lille Nox som genast hälsade på oss. Så go och så fin. Vi gick igenom lite papper och drack lite kaffe tillsammans. Det var så kul att träffa Josefin igen och prata lite. Sen var det dax att köra. Nox tyckte inte var speciellt roligt att åka i buren där bak och klagade högljutt, men somnade in så småningom. Väl framme i Bolmen gick han nyfiket och lite försiktigt om kring och kollade upp det mesta. Natten tillbringades i vår säng där han sov otroligt gott hela natten och vaknade först vi sjutiden när vi steg upp. Perfekt!

Då var vi äntligen i Sverige igen. Så härligt och på måndag ska vi hämta Nox. Vi kom upp på fredagkvällen och resan gick riktigt bra. Allt flöt på och vid färjan in Rostock hade vi otrolig tur eftersom vi kom med även om vi kom för sent. Färjan var också försenad så det passade oss perfekt eftersom vi annars hade varit tvungna att vänta i två timmar.

Mamma var redan hos Åsa och det var så roligt att se henne igen. Vi åt lite god mat och snackade lite, men gick och la oss rätt så tidigt.

Lördagen startade Åsa och jag med att springa ca 5 km och ett morgondopp i havet. Helt underbart! Sedan hade vi lite förberedelsearbeten för familjeträffen på eftermiddagen. Vi träffades allihopa hos Åsa, tog en välkomstdrink i trädgården och Arthur jag fick födelsedagspresenter. Efter det gick vi till restaurangen i Vejbystrand där vi åt en riktigt god lunch. Efterrätten åt vi hos Åsa i trädgården. Det blev en riktigt fin dag!

På söndagen gick vi och åt lunch i Magnarp med Mamma som inte var på något gott humör och efter det åkte jag och Arthur upp till Bolmen.

Det är så svårt att skriva dess rader och naturligtvis rinner tårarna. I fredags klockan halv tre sa vi hej så till Peppar. Det var så svårt och så ledsamt.

Under veckan var Peppar väldigt rastlös och ville ut, ville springa, ville helt enkelt göra något. Jag förstår honom. Han har ju inte kunnat göra så mycket de senaste månaderna. Att se hans ögon gnistra till när jag släppte honom lös och sa ”hopp och lek” för att strax efteråt se besvikelsen när han inte kunde springa som tidigare. Det kändes så sorgligt. Annars var han väl som vanligt, sov visserligen mycket mer och kom ofta och pockade på uppmärksamhet. Han blev bortskämd och även godis när han tiggde. På onsdagen bestämde vi tiden met veterinären, även detta var ett samtal som var så svårt. Själva fredagen kom och den sista kisserundan. Peppar haltade extremt, han hade så bråttom ut, hade diarré och ville snabbt tillbaka hem igen. Han gick så långsamt och jag tänkte att tiden är kommen.

Eftersom Peppar var så rädd för veterinären dvs egentligen omgivningen där, hade vi bestämt oss för att träffas på en parkeringsplats i skogen i närheten och där fick han bedövningen och somnade så snabbt. Efter det körde vi till ordinationen.

Want to hold you close to me
And whisper in your ear:
”All I need is here
The moon, the stars and you”