Är jag en värdelös hundförare?

Med en hund som Peppar ställer jag mig själv den frågan ärligt talat rätt så ofta. Jag känner mig med jämna mellanrum helt värdelös eftersom jag inte kan hantera honom på rätt sätt och efter en dag som idag är känslan riktigt påträngande. Hur kan det komma sig att en hund som nu är fem år och som är uppe i lydnadsklass 2, under ett prov sticker i från en under det fria följet för att den ser en hund som går i koppel eller ligger ner en 30-40 meter längre bort. Det verkar som om jag var helt oviktig och att det inte alls är kul där jag är. Jag vet banne mig inte hur jag ska göra. Hur kan jag få honom att behärska sig? Är det överhuvudtaget möjligt och varför är det så viktigt för mig att tävla?

Peppar var redan som valp väldigt impulsiv och har alltid haft otroligt mycket spring i benen. På något sätt verkar det som om han avreagerar sig med att springa, gör att all stress som finns i hans kropp försvinner. Han är otroligt känslig eller kanske man ska säga stressad när vi kommer till nya eller dåligt kända områden. Ibland skäller han och ibland är han bara stirrig. Ännu värre är det när det är mycket folk och andra hundar. Hur är det då när vi kommer till en hundklubb eller till ett nytt träningsområde? Ja, bara stress! Stress för Peppar och naturligtvis även för mig. När vi kommer till vår ”hemmahundklubb” eller någonstans där vi tränat ofta och mycket går det relativt bra. Här vet han var han är och stressen är inte så stor. Här kan han även hålla koncentrationen bättre och behöver inte ha så mycket koll på vad som händer runt omkring.

Både Peppar och jag älskar att träna och vi tycker att det är så kul. Peppar är otroligt duktig, men så tränar vi ju också mycket. En tränare sa ärligt till mig, att hon hade varit deprimerad om hon hade tränat så mycket som Peppar och jag gör. Det förstår jag ju faktiskt. Vi har verkligen inte kommit så långt och det mesta beror ju på stressen som finns i Peppars kropp och att han inte håller ihop. Jag tycker att det är jätte kul att tävla, pirret i magen och den speciella känslan att gå med sin hund som ett team. Tyvärr verkar det vara lite ensidigt och det är nog så att jag bara kommer att tävla ”hemma” i fortsättningen.

Tänker jag till lite, kanske det är så, att om jag inser att det kanske inte är så viktigt att köra runt till olika tävlingar inte är en så dålig hundförare. Att jag kanske bör acceptera Peppar som han är. En riktigt härlig träningskompis 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s