© frida andersson
Att få vara med på ett internat i Flathult var något så stort för mej. Ja, det blev naturligtvis lite diskussioner med Arthur, som naturligtvis tyckte att det är väl lite väl tokigt att åka upp till Sverige från Österrike för att träna lite apportering. Redan i höstas läste jag om en apporteringskurs i södra tyskland ca två timmars körning därifrån vi bor och nämnde det även för Arthur, men nej det vore väl bortkastade pengar menade han, ”du kan väl träna vidare själv som du gör nu” Till slut lyckades jag med min övertalning, besök i Sverige med lite laxfiske i Lagan är ju inte så tokigt.
När man har så stora förväntningar för något, är man också rädd för att bli besviken. Jag var även lite rädd för att vi kunde för lite. Jag är allt annat än besviken, det var en fantastisk helg, Vi var verkligen inte de bästa, men vad gör det? Det är egentligen bara oss det handlar om, Russin och jag, jag och Russin, om vårat arbete tillsammans, att vi litar på varandra och har kul tillsammans. Vad gör det att hon inte är den snabbaste, att hennes arbetslust inte räcker till att komma upp till eliten? Jag vet vad jag har och det är en underbar hund och att vi har en fin relation. Vi ska fortsätta att träna och ha roligt tillsammans. Jag har naturligtvis mål, för de måste man ha, och någon gång kommer vi dit. Jag har lärt mej otroligt mycket av Birgitta och Jonas, det var mängder av aha upplevelser och jag fick själv tyst på Russin med mitt eget trollspö bara det, är otroligt mycket värt.
Tacka vill jag speciellt Anneli för allt. Det var en helg som jag länge kommer att se tillbaka till.
Jag tog lite bilder, men tyvärr blev de inte så bra. De jag har kommar att läggas ut först till helgen, när vi är hemma i Österrike igen.
© frida andersson