Russin har aldrig velat kela och tycker inte heller om det här med att bli klappad. Vi är nu på jobbet och för allra första gången la hon sitt huvud i mitt knä. Jag kliade henne lite försiktigt på halsen hon stog kvar och när jag slutade puffade hon lite på handen och ville att jag skulle fortsätta. Jag blev så glad för jag har saknat det här så mycket. Ni andra som har kelsjuka hundar och ibland tycker att det blir jobbigt förstår nog inte denna glädjen. Underbara Russin!