Det känns väldigt ledsamt när bästisen Russin inte mår bra. Vi har nu återigen haft några dagar med smärta i ryggen. Spondylosen visar sin onda sida. Nu är det bättre igen, förmodligen med hjälp av smärtstillande, jag vet inte. Hon vill iaf själv träna igen, så vi grejar lite smått med lydnaden och spår. I lördags morse hade vi ju lydnads träning och då märkte jag att hon var riktigt låg. Tränaren sa visserligen att det såg väldigt snyggt ut, men jag kände att Russin inte riktigt var med mig och det var inte mycket fart. Efter träningen verkade hon helt slut och sen låg hon egentligen hela tiden. Nu började jag tänka lite mer och kom på att hon hade haft problem i fredags morse när vi steg upp. Jag tror jag har börjat att fördränga vissa saker. Eftersom jag inte var hemma på fredag eftermiddag och kvällen vet jag inte riktigt hur hon har varit. I lördags på lunchen blev det bara en liten kisse-runda och lite senare såg jag att hon hade problem med att resa sig och att hon sedan bara stod på golvet, kutryggad och såg förtvivlad ut. Det blev smärtstillande på en gång och vila resten av dagen och hela söndagen.
Det kommer naturligtvis många tankar och det känns minst sagt rätt så hopplöst. Vi avvaktar och ser.
Jag läste att det planeras en tredje kull med en syster till Russin och det gör mig också lite deppig. Russin har visserligen ett underbart väsen, men hon och ytterligare iaf två syskon har problem med ryggen och det finns även andra sjukdomar, så när man vet det så tycker man det är konstigt att man går vidare när det finns så otroligt många friska, fina och duktiga tikar. Jag hoppas verkligen att jag nästa gång får en frisk hund.
Flatcoat i vått och torrt 