Ett livstecken

Det är nu länge sedan jag skrev något. Jag har inte riktigt känt för det, men det blir så ibland.

Semestern i Sverige är sedan länge över.  En av höjdpunkterna var naturligtvis Flatmästerskapet som jag var och tittade på. Så kul att se alla dessa duktiga flattar med duktiga förare, men speciellt roligt var det att träffa Malin och Mingla igen och se hur Mingla jobbar. Det var också så roligt att se Russins syster Humla igen och träffa hennes Matte Marie. Duktiga var de också.

Som vanligt är ju semestern ”hemma” i Sverige något alldeles speciellt. Att återse föräldrar och syskon känns så bra och det är så tråkigt att vi inte kan ses lite oftare. Vädret var tyvärr inte det bästa, men några fina dagar fick vi iaf uppleva.

Det som gjort att jag inte haft någon lust att skriva är att Russin varit halt. Redan efter träningen i Montafon ibörjan av juli upptäckte jag att hon haltade, men brydde mig inte så mycket och det gick över. Efter vår vandring i juli (förra blogginlägget) var hältan ordentlig, men jag ”orkade” inte springa till vetrinären igen. Kände att det fick vara nog med vetrinär besök nu. Hältan försvann igen, men så gick vi ju bara tråkiga koppelpromenader. Första träningen i Sverige och så var hältan där. Tänk så mycket jag hade tänkt att träna i Sverige. Nu blev det inte så mycket med det.  Det blev bättre, men bara en lite längre promenad gjorde att hon började halta igen. Nojjiga jag, befarade naturligtvis det värsta. Sen fick Russin svamp i örat och då, när jag besökte vetrinären för det, bad jag dem att att titta på hennes ben. Vänster fram. Ja, hon hade ont i skuldran/armbågen. De menade att det är bättre om jag väntar med röntgen tills vi är tillbaka i Österrike igen och hos en vetrinär som kan följa upp det, men vila ska det vara fram till dess. Tillbaka i Österrike var det vetrinärbesök igen. Röntgenbilder togs och tack och lov såg man ingenting. Inga pålagringar. Jag kände mig 100kg lättare. Fortsatt vila i tio – fjorton dagar. Workingtesten som jag anmält till fick jag slopa. Nu har vi börjat med lite lätt träning igen och jag hoppas verkligen att allt är bra.

Det här med att Russin alltid ”har” något tär otroligt mycket på mej. Jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt. Russin är en sån underbar hund. Hon är så lättlärd och vill vara till lags jämt. Jag gör så många fel och är ofta så otydlig, men Russin  hon försöker alltid att förstå vad det är jag vill. Det är så trist att behöva lägga så mycket pengar hos en vetrinär när man skulle kunna lägga dem på olika träningar istället. Så mycket lättare och roligare Russin hade haft det då.  Nu hoppas jag så att Russin får vara frisk så att vi kan fortsätta vår träning och ha kul igen.

Några bilder kommer lite senare.

2 reaktioner på ”Ett livstecken

  1. Ja det finns ju mycket som är roligare än både öronsvamp och hälsa, det vet vi! Håller tummarna för att Russin får må bra nu! Det var roligt att se er i Höör, men jag blev lite förvånad. 🙂

  2. God bedring til Russin. Håper du snart blir frisk og holder deg frisk!! Vi vet hvor kjedelig det er med uttalige veterinærbesøk….. Vi krysser labber og fingre for dere:)

    Klemmer Kathrine, søster Milka og Bella

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s