Semestern lider mot sitt slut

Det känns riktigt sorgligt. Som vanligt går semesterdagarna speciellt snabbt och det börjar bli dax att tänka på hemresan igen. I morgon ska vi packa ihop och städa vår lilla stuga.Lite pirrigt känns det denna gången, eftersom vi inte alls vet hur Nox tar den långa resan. Vid några bilturer har han försökt att tränga sig igenom mellanrummet mellan bilburen och bilen, ylat och hålla på. De sista turerna har det dock varit relativt lugnt så vi hoppas att han fattat att det inte lönar sig.

Vädret har varit lite växlande de senaste dagarna och det har blåst mycket. Vi har nu gått några lite längre promenader, naturligtvis inte långa. Nox får alltid vara lös och han håller sig alltid i närheten. Mest har det blivit lite blåbärsplockarrundor och svamprundor men en dag åkte vi tex till ett ställe som heter Ivar’s kyrka och gick en slinga i området. Verkligen fin natur.

Den första veckan

Nox har redan varit här en vecka. Otroligt vad tiden gått fort. Vi har bara gjort några kortare promenader, åkt båt, plockat blåbär och hallon och lekt och provat oss fram lite. Nox kampar gärna, men en tennisboll är inte så intressant, då är en gummiboll i fläta mycket roligare och den apporterar han även gärna. Vi ”tränar” mycket följsamhet och vi har aldrig haft honom i koppel än. Han har hittat en död sork som han kom med till oss – stolt som en tupp. Han kommer gärna med allt, är kelig och vill gärna mysa och är väldigt bitig och blir väldigt låg vid konstiga ljud. Det verkar vara en riktigt härlig kille.

Första dagarna med Nox

Han är så otroligt söt och han har redan charmat våra grannar. Han verkar vara rätt så mjuk och en aning osäker när det gäller ljud. Han tycker om att mysa och gosa. Föremålsintresset verkar inte så stort dvs han vet tex inte riktigt vad han ska göra med en tennisboll. Det ska bli otroligt spännande att se vad det kan bli av denna goa killen.

Här kommer en bildbomb

Nu har vi hämtat Nox

I går körde vi upp till Ulricehamn för att hämta Nox. Som jag har längtat. Vi kom hem till Josefin och i dörren möttes vi av lille Nox som genast hälsade på oss. Så go och så fin. Vi gick igenom lite papper och drack lite kaffe tillsammans. Det var så kul att träffa Josefin igen och prata lite. Sen var det dax att köra. Nox tyckte inte var speciellt roligt att åka i buren där bak och klagade högljutt, men somnade in så småningom. Väl framme i Bolmen gick han nyfiket och lite försiktigt om kring och kollade upp det mesta. Natten tillbringades i vår säng där han sov otroligt gott hela natten och vaknade först vi sjutiden när vi steg upp. Perfekt!

Josefin tar avsked av Nox
Första bilden på Nox i Bolmen

Äntligen i Sverige

Då var vi äntligen i Sverige igen. Så härligt och på måndag ska vi hämta Nox. Vi kom upp på fredagkvällen och resan gick riktigt bra. Allt flöt på och vid färjan in Rostock hade vi otrolig tur eftersom vi kom med även om vi kom för sent. Färjan var också försenad så det passade oss perfekt eftersom vi annars hade varit tvungna att vänta i två timmar.

Mamma var redan hos Åsa och det var så roligt att se henne igen. Vi åt lite god mat och snackade lite, men gick och la oss rätt så tidigt.

Lördagen startade Åsa och jag med att springa ca 5 km och ett morgondopp i havet. Helt underbart! Sedan hade vi lite förberedelsearbeten för familjeträffen på eftermiddagen. Vi träffades allihopa hos Åsa, tog en välkomstdrink i trädgården och Arthur jag fick födelsedagspresenter. Efter det gick vi till restaurangen i Vejbystrand där vi åt en riktigt god lunch. Efterrätten åt vi hos Åsa i trädgården. Det blev en riktigt fin dag!

På söndagen gick vi och åt lunch i Magnarp med Mamma som inte var på något gott humör och efter det åkte jag och Arthur upp till Bolmen.

Arthur, Torbjörn, Fanny, Elisabeth, Kent, Isak, Alice, Mamma, Nicken, Vidar och Kasper
Alice och Mamma
Elisabeths födelsedagspresent från Åsa och mig

Run free Peppar

Det är så svårt att skriva dess rader och naturligtvis rinner tårarna. I fredags klockan halv tre sa vi hej så till Peppar. Det var så svårt och så ledsamt.

Under veckan var Peppar väldigt rastlös och ville ut, ville springa, ville helt enkelt göra något. Jag förstår honom. Han har ju inte kunnat göra så mycket de senaste månaderna. Att se hans ögon gnistra till när jag släppte honom lös och sa ”hopp och lek” för att strax efteråt se besvikelsen när han inte kunde springa som tidigare. Det kändes så sorgligt. Annars var han väl som vanligt, sov visserligen mycket mer och kom ofta och pockade på uppmärksamhet. Han blev bortskämd och även godis när han tiggde. På onsdagen bestämde vi tiden met veterinären, även detta var ett samtal som var så svårt. Själva fredagen kom och den sista kisserundan. Peppar haltade extremt, han hade så bråttom ut, hade diarré och ville snabbt tillbaka hem igen. Han gick så långsamt och jag tänkte att tiden är kommen.

Eftersom Peppar var så rädd för veterinären dvs egentligen omgivningen där, hade vi bestämt oss för att träffas på en parkeringsplats i skogen i närheten och där fick han bedövningen och somnade så snabbt. Efter det körde vi till ordinationen.

Want to hold you close to me
And whisper in your ear:
”All I need is here
The moon, the stars and you”

Svar på proverna

I torsdags strax före sex på kvällen ringde min veterinär. Jag var på hundklubben för att förbereda nybörjarna som skulle starta inträdesprovet för alla hundtävlingar under lördagen. Tack och lov ringde han strax innan det satte igång och vi hade lite tid för att prata lite och jag hade sen även tid att samla mig lite och försöka vara som vanligt inför alla kursare. Biopsin visade alltså det som befarats. Peppar har cancer och enligt vävnadsprovet Fibrosarkom.

Jag tänkte först att vi skulle avsluta Peppars lidande väldigt snabbt, men redan nästa dag kändes helt enkelt fel och under lördagen var jag sysselsatt på hundklubben hela dagen. Peppar kändes rätt så pigg bortsett från att han inte vill gå några längre sträckor, så nu har vi bestämt oss att vi avvaktar några dagar.

Lördagens tävlingar gick bra. Det var riktigt roligt, men naturligtvis ansträngande. Det är riktigt nervöst att gå med ”eleverna” när de startar. Naturligtvis hoppas man att allt ska gå bra och det gjorde det också. Jag fick beröm av domaren som tyckte att jag hade förberett eleverna så bra och mina kursare var också så nöjda och lyckliga. De flesta kommer jag att se i höst igen.

Biopsi

I fredags togs det tre prover på Peppar. I och med att han sövdes igen så passade jag även på att göra en ny röntgen på buken för att kontrollera om det fanns några metastaser där. Tack och lov såg man inget och veterinären tyckte inte heller att proverna såg oroväckande ut viilket förvånade honom även om han naturligtvis tyckte att det var skönt. Provsvar får vi i slutet av veckan. Nästan hela bröstet är rakat och det ser ju inte så vackert ut och stället för att använda tratten som vi fick med oss har jag satt på honom en T-Shirt. Så fort vi tar av honom T-shirten vill han bara slicka och krångla och när den är på bryr han sig inget alls.

Peppars CT Undersökning

Det drar ut otroligt på tiden. Peppar är fortfarande halt och inte blir det bättre. Snarare tvärtom. Bilderna från Rankweil skickades vidare till Wien för ytterligare en expertisbedömning. Först drog det ut på tiden för att Veterinären i Rankweil hade semester och därefter hade experten i Wien semester. Men nu har vi iaf fått en diagnos. Förmodligen Synovialcellsarkom, men för att få det bekräftat måste en biopsi göras. Det känns så otroligt sorgligt och samtidigt kan jag inte riktigt tänka mig att det är cancer han har, även om det är konstigt att det inte blir bättre. Efter helgen ska jag till veterinären igen så vi kan prata om hur vi ska gå vidare.

Lille Nox, som den nya hunden ska heta, växer och frodas och är i morgon redan sju veckor. Helt otroligt så fort tiden går. Än vet jag inte vilken som blir min, så jag jag har bara valt en av bilderna som jag fått. Det känns så spännande och roligt och jag ser så fram emot att hämta den lille killen.

Nox ?, är han inte söt 🙂

CT in Rankweil

Igår körde jag iväg med Peppar till Rankweil. Där finns en ”Tierklinik” som har många specialister och all nödvändig utrustning. Det tar ca två timmar att köra dit så det är ju iaf inom räckhåll. Tyvärr är vi fortfarande inte klokare. Röntgen och CT visade inget graverande. Inga tumörer tack och lov, äldre frakturer på båda framtassarnas sesamben. Veterinären sa att han skulle kolla bilderna i helgen lite noggrannare. Det var lite ”småsaker” lite här och där som han kunde se, men inget som egentligen förorsakar en sån hälta som Peppar har.

Det är iaf väldigt frustrerande. Att vi inte kan träna är ju inte så farligt, men att vi inte kan ut och vandra eller gå en lite längre promenad med Peppar är sorgligt. Vi får avvakta lite till mitten av veckan och se hur vi ska gå vidare.

En liten film på Peppars hälta