Så hände det som absolut inte får hända. Jag var iväg med hundarna på promenad. Det var ett underbart vår väder. Jag hade hundarna lösa och de sprang omkring och nosade och sprang ner till floden Inn och allt var frid och fröjd. Jag tänkte att jag tränar lite på att markera föremål för ”Stöbern” och lät Darran vänta först. Han tycker det är helt ok att vänta, alltså inga problem. Nox jobbade jätte fint och markerade de tre föremålen perfekt. Sen var det dax för Darran. Jag lät Nox ligga och det var ok först men sedan ville han naturligtvis markera även Darrans föremål. Jag fick rätta honom och Darran gjorde han ett jätte fint jobb. Sen gick vi vidare, men nu var Nox väldigt på. Han jagade först Darran och rättade till honom ordentligt. Sedan blev Nox jagad av Darran vilket egentligen är väldigt ovanligt. Nox sprang rakt mot mig, jag gick åt sidan lite in i buskaget, men Nox tittar tillbaka och springer rakt in i mig. Jag känner att nu är det kört och jag har så ont i knäet. Jag skriker och gråter och ligger där på marken. Inte en själ på väg. Jag ringer min bästa kompis, tack och lov har jag mobilen med mig, men hon svarar inte. Arthur är i väg och åker skidor. Sen kommer det en kvinna och frågar om hon kan hjälpa mig. Hon har ingen mobil så det är inte mycket hon kan hjälpa till med, men hon är i alla fall där för mig. Jag försöker att få tag på Susanne igen och nu hon svarar hon med en gång. Hon säger att hon kommer med en gång. Så småningom kommer hon och tar hand om hundarna. Jag försöker först att med hjälp av Susanne och den andra kvinnan att resa mig upp för att Susanne ska kunna köra mig till sjukhuset, men jag känner med en gång att det inte är möjligt. Så jag ringer efter ambulansen som kommer ca 20 min. senare. Den första delen av resan till sjukhuset var ytterst smärtsam eftersom den vägen är väldigt ojämn och stenig. Väl på sjukhuset blev det röntgen, CT och gips. Fraktur på Tibiaplatån. Operation skulle det bli förmodligen på tisdagen. Nu var det torsdag.

Eftersom benet nur var stabiliserat och jag fick mycket smärtstillande hade jag inte så ont längre. Arthur kom på kvällen med lite kläder och toalettsaker.

Nästa dag blev det ingen frukost och på förmiddagen blev jag hämtad för operationen. Två plattor en till höger och en till vänster om knät sattes in. Tack och lov blev jag opererad radan på fredagen. Nu gäller det att ha tålamod. Hela 12 veckor får jag inte stödja på benet alls.

Jag fick vara kvar på sjukhuset till på onsdagen. Vi var alla glada, men det är kanske först nu som jag verkligen förstår vad det verkligen betyder och vad tålamod är. Det är jobbigt att vara så beroende av en annan person. Arthur är tack och lov hur gullig som helst och hjälper mig med allt. Han får gå ut med hundarna, handla och hämta olika saker och städa. Hundarna förstår inte riktigt att jag inte kan bry med om dom som jag brukar. Benet är väldigt svullet och jag hoppas att svullnaden går tillbaka snabbt för då känns det säkert lite bättre.