I helgen var det då dax för höstens stora tävling ”Tiroler Sieger” och finalen på det som kallas BGH-Cup.  Det är ett mästerskap ”43. Tiroler Meisterschaft” som håller på i tre dagar. BGH klasserna 1-3, IPO 1-3, IPO RH-FL A und B (ytsök) och IPO RH- T  A och B (ruinsök) blir bedömda. I helgen var det 80 startande ekipage varav 15 i Russins och min klass BGH 3. Vi startade straxt före tolv i lördags. Det var kallt och blåsigt och precis när det var vår tur började det regna. Tyvärr hade vi lite otur eftersom vi först fick vänta på en som kom lite försent! (nästan 15min) och sen fick vi  starta i ”dreier  Radl” det betyder att  om det inte är ett jämt antal startande får de tre sista starta tillsammans. Den första går sitt programm, den andra  får börja läggandet och den tredje får  gå av plan och vänta. Normalt startar man två och två, den ena får börja med att  gå och lägga sin hund medans den andra får visa upp ”programmet”. Nu fick Russin och jag börja med läggandet, sen fick vi vänta och till slut visa upp vad vi kunde. Under tiden man väntar får man naturligtvis inte belöna hunden på något sätt och med Russin som lätt tappar motivationen är det inte lätt.  Russin var dock jätteduktig, för även om det gick lite trögt i början och hon verkade lite okoncentrerad och långsam, blev det bättre och bättre och jag är otroligt nöjd med henne. Det som jag definitivt inte är nöjd med är att jag själv hade en ”blackout” och glömde visa en vänstersväng. Det har jag haft väldigt svårt att acceptera. Vi fick iaf ihop fina 90 poäng av 100 och hade inte jag gjort det där felet hade vi fått 92. Den som vann hade 94 poäng  och tvåan 92, trean 90 och fyran 90 och det var Russin och jag. Samma öde som de två tidigare proven då hunden var yngre och därför fick en bättre placering. Jag är ändå väldigt nöjd med resultatet även om jag var otroligt besviken på mig själv. På BGH-Cupen blev vi tvåa och det känns så härligt. Vi låg visserligen som etta efter de tre första tävlingarna, men den som vann och blev Tiroler Sieger vann även BGH-Cupen och det känns rätt så okay.

Jag känner mig otroligt lyckligt lottad med en så duktig och go hund och samtidigt så otroligt ledsen över att hon har sitt problem med ryggen för tänk om hon varit helt friskt. Samtidigt har kanske just den här situationen gjort att jag själv som hundförare och en rätt så ambitiös sådan, lärt mig otroligt mycket och inte bara runtomkring hunderiet utan även om mig själv. Det är så otroligt roligt att tävla, ja, jag tycker det, den här speciella känslan inför ett prov och sen ute på plan där man visar upp att man är ett team. Det är så härligt, det är klart att det kanske inte känns så bra när det inte går så bra och man är besviken, men sammanlagt är det väldigt kul.  Jag drömmer om och tittar ivrig efter ytterligare en liten vovve, visserligen med lite dåligt samvete, eftersom min chef egentligen bara tilllåter mig att ha en hund här på jobbet. Vi får väl se hur det blir nästa år. Just nu funderar jag på att kanske starta någon gång till i november, bara för att det är kul. Jag har blivit tillfrågad om jag inte vill starta på två olika prov. Klubbarna som organiserar tävlingarna vill naturligtvis att ”duktiga” teams anmäler! Vi får se 🙂

Helt plötsligt blev jag övertalad att starta på ett spårprov. Efter att ha sagt att jag inte startar eftersom vi inte har tränat mycket spår de sista månaderna, blev jag övertalad i torsdags eftermiddag, att iaf försöka för att se hur det går till. Vi fixade  en kille som tittade lite på hur det ser ut i fredags och han tyckte väl att vi kunde försöka, så i går förmiddag bestämde jag mig för att starta. I morse fick vi stiga upp klockan sex för att vara på plats i rätt tid och sen körde vi  iväg till provområdet. Provet heter FH 1 ( Fährte) och man lägger spåret själv. Spåret ska vara ca 600 steg , innehålla tre vinklar, en spetsvinkel och tre föremål och det ska ligga 45 min innan man går det. Det var inga större problem för Russin, men hon går lite väl snabbt och spårar inte kanske inte så noga så vi fick avdrag på det samt att hon efter det hon lagt sig ”vi spårar med liggmarkeringar” tog tag i ett föremål med munnen. Jag är jätte nöjd och så glad över att jag vågade starta. 90 poäng av 100 är mycket mer än jag vågat hoppas på.

Förövrigt var jag i Sverige förra helgen för att gratulera min kära mor på hennes födelsedag. Så roligt att ha möjlighet att flyga ”hem” ett par dagar. Naturligtvis saknade jag Russin och Arthur som fick vara kvar här i Tyrolen.

Russin augusti 2012